Jag hade därför förväntat mig att Jens Liljestrands roman Adonis först och främst skulle behandla mansrollen och dess nuvarande begränsningar, men så är det inte riktigt. Visserligen behandlas mansrollen som idé, men inte enbart och inte entydigt. Boken är lika mycket en berättelse om gruppens förtryckande mekanismer som en berättelse om makt (om än manlig sådan).

Att skriva nio människors historia och låta alla komma till tals är ett ambitiöst projekt, som Jens Liljestrand delvis ror i hamn. Genom att låta en manskör, som legat nere i åtskilliga år, återses skapar han en berättelse som utspelar sig dels under karaktärernas studietid i Lund, dels under en helg då de alla återsamlas igen.

Jens Liljestrand har varit noggrann med att få alla mansstereotyper jag kan komma på representerade i boken och i vissa avseenden liknar persongalleriet ett kvällstidningstest: ”Vilken manstyp är du? Testa här!”. Kanske är det en genomtänkt strategi där författaren vill peka på mansrollens begränsningar, irriterande är det likväl.

Det psykologiska spelet mellan karaktärerna är dock väl gestaltat. Vi får i tur och ordning följa männen och genom deras händelseskildringar och tankar om de andra i gruppen byggs berättelsen upp. Men Adonis är inte en roman om individer, utan först och främst en berättelse om kollektivet. De enskilda assimileras av gruppen och tillsammans skapar de en egen organism, där individen inte kan förklaras om den inte sätts i relation till gruppen.

Utifrån framstår de sju körmedlemmarnas gemenskap som avundsvärd, men inne i gruppen är det trångt och många saker förblir outtalade. Som de övergrepp männen blivit utsatta för av en man kallad CC. CC, den enda historiedrivande karaktären som inte själv kommer till tals, är en slags självutsedd mentor för gruppen och under körens aktiva period förgriper han sig på dess medlemmar. Det är dock inget man talar om, även om alla är medvetna om att så skett.

Och fastän Adonis inte är mer än en bok kan jag kan inte låta bli att fundera över vad det är som gör att nästan vuxna människor låter en annan människa styra dem så. Varför de andra inte säger ifrån och hur det under läsningen framstår som naturligt att övergrepp kan begås och dessutom implicit sanktioneras av omgivningen.

Det som lämnar en fadd bismak är att veta att liknande övergrepp inte existerar endast i böcker, utan förekommer i mer eller mindre slutna sällskap även i verkligheten.