Uppsala Fria

V-art lockar de unga

V-art 2011, som ägde rum helt nyligen i Värnamo, är varken en konstmässa eller utställning, utan enligt utställningskatalogen ”typ konst”. En direkt hänvisning till dagens och den unga generationens språkbruk och värld där datorn och Facebook tagit över allltmer av våra sociala liv.

V-art, som i år bjudit in och handplockat åtta konstnärsgrupper från hela landet med samtidspuls och känsla, är tänkt att vara en gränsöverskridande och befruktande mötesplats mellan konstnärerna och det övriga samhället.

Hur kan konstnärerna användas för att sätta i gång processer, få oss att tänka kritiskt och känna efter vad som är rätt och fel? Inga färdiga lösningar presenteras, men den konstnärliga sprängkraften händer i mötet mellan människorna. På så sätt, menar konstnären Christian Immonen, motorn och den ursprungliga initiativtagaren, fungerar V-art som en viktig signal till museer och institutioner som ofta kan vara svåra att få tillträde till. Detta både för oetablerade konstnärer som går sin egen väg, liksom ovana museibesökare. Genom att hitta nya arenor för konsten kan satsningar som V-art, hoppas han, hjälpa till att locka nya besökare, vilket också institutionerna upptäckt.

Satsningen har fått ekonomisk uppbackning från flera håll, såväl kommunen som landstinget, länsstyrelsen och regionförbundet, samt en del privata sponsorer.

Den ursprungliga tanken med V-art 2009, arrangemanget höll då till på den gamla gummifabriken i Värnamo, har vidareutvecklats och resulterat i en rad intressanta möten både på nätet och i verkligheten med konstnärliga punktinsatser.

Förutom det stora besöksantalet, i år cirka 1 000 personer, är V-art bra på att locka till sig de unga. I år bland annat genom Kalmarkonstnären Oscar Guermouche och hans provokativa tema ”Who am I? What’s my motherfucking name”, taget från rapartisters texter och ifrågasättande av den egna identiteten. 

I ett rum med rapmusik kunde besökarna chatta direkt med konstnären som satt i Kalmar.

Det har visat sig att V-art är bättre på att locka den unga generationen, jämfört med Vandalorum – det Renzo Piano-ritade konst- och designcentret som nyligen uppförts i Värnamo.

Ett mer stillsamt och poetiskt ifrågasättande av Facebook stod Cirkulationscentralen från Malmö för. Genom den ömsinta och kärleksfulla presentationen av Landgörst, en figur som fått fler vänner på Facebook än i verkliga livet och presenteras på www.understund.se/landgorst.

På väggarna fanns små bilder och berättelser som man kunde ”Facebook-gilla” genom att trycka en stämpel.

I en rörande performance sjöng en man den vemodiga sången Du är min enda vän och jag tänker på dig varje dag, samtidigt som han klädde av sig och slutligen la sig på golvet där besökarna – om de ville – kunde trycka sin gillastämpel på hans nakna kropp.

Stockholmsgalleriet Candyland drivs av konstnärer och har i skuggan av de fasta institutionerna genomfört nästan hundra utställningar sen starten 2004 samt profilerat sig starkt med konstmässan Supermarket, som motvikt till de kommersiella mässorna.

Fotografen José Figueroa medverkade som en av utställarna på Candyland. Han har en gedigen karriär bakom sig, bland annat som fotograf av dansaren Virpi Pahkinen.

– För mig är Candyland fantastiskt när det gäller att stötta och visa konstnärer som annars inte har möjlighet att nå ut.

V-arts medarrangör Stefan Bedin på IT-företaget WeZupport, tycker det är spännande att få ta del av de konstnärliga mötena, och vad de kan leda vidare till. Han tror det är nödvändigt att använda konstnärerna för att skapa fler mötesplatser och driva samhällsutvecklingen framåt.

– För mig är det intressanta hur man kan använda sig av den nya tekniken, för att skapa fler möten och arbetstillfällen också i glesbygden.

Hur har det gått med näringslivet, är det med i samarbetet?

– Det viktiga är att först visa resultat vad man kan åstadkomma med sådana här gränsöverskridande samarbeten.

Verkar V-art som en motkraft till institutioner som Vandalorum?

– De var inbjudna, och kom också. Vi vill gärna samarbeta med dem, säger Christian Immonen. Vi är inget statiskt och fast bestämt projekt utan förändras hela tiden. Varför inte ha nästa V-art på Vandalorum?

Att de konstnärer som medverkade fick betalt var en viktig markering. Ofta är det konstnärerna som hamnar sist när det gäller ersättningar i kulturella sammanhang och museerna har inga pengar att köpa in konstverk för. Institutionsanställda, kuratorer och konsulter har sina fasta löner medan konstnärerna förväntas ställa upp gratis för att få synas.

Detta är något som man vill försöka förändra samtidigt som man på sätt och vis delar den allmänna synen på konstnärsskap i dag, där i stort sett alla kan vara konstnärer, bara man är tillräckligt företagssam och produktiv.

Christian Immonen och Stefan Bedin pekar på att det i framtiden kommer att bli allt svårare att särskilja vad som är konst, design, industriella betingelser, varumärken med merar. Det gör menar de att kulturbärarna måste bli än mer öppna för kommersiella krafter i sin verksamhet. På så vis delar de också Vandalorums inriktning där gränserna mellan konst och design verkar alltmer uppluckrad. Samtidigt vill Christian Immonen markera den konstnärliga friheten.

– Så här bra blir det när man låter initiativen och verksamheterna växa fram underifrån.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Nytt ljus på Ellen Key

Intresset för Ellen Key är större än på mycket länge. I veckan öppnade hennes hem för guidade visningar.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu