Den 2 maj 2011 köper jag Kvällsposten i Konsumbutiken på hörnet av Nobeltorget i Malmö. Före mig i kön står en kvinna i pensionsåldern och diskuterar med kassörskan.

– Nu har de äntligen fått tag på honom. Det är glada nyheter.

– Ja vi får hoppas det, att dom har honom nu. Dom har ju sagt förut att han är död.

– Dom har pratat om det på radion hela dagen så det är så.

– Jaha ja, vi får hoppas det.

Jag blev lite förvånad av dessa kvinnors engagemang i bin Ladens död. Framförallt blir jag förvånad av kassörskans insikt i att bin Ladens död hade anmälts flera tillfällen tidigare.

Själv köper jag tidningen. Jag tror inte ett skvatt på att Usama bin Laden har dödats dagen innan. Anledningen är att jag under flera år har granskat USA:s krig mot terrorismen och allt som har påståtts om Usama bin Laden i den kontexten. Det mesta talar för att han har varit död i flera år. Den 1 maj 2011 bestämmer sig USA:s regering att de vill få problemet med vålnaden Usama bin Laden ur världen. Men att försöka döda någon som redan är död är att be om problem.

Jag sitter med Kvällsposten från den 2 maj framför mig nu. Förstasidan trumpeterar ut:

BIN LADEN DÖDAD I NATT
Soldater slog till mot villa – har kroppen som bevis

Inuti tidningen finns en bild som säger sig föreställa Usamas sönderskjutna ansikte. Som vi vet nu så presenterar tidningen två falska påståenden som bevis för terroristens död.

1) Att USA har den döda kroppen som bevis.

2) Ett photoshopredigerat foto föreställande hans sönderskjutna ansikte.

Jaha. Vi vet att inga bevis finns, inga fakta, inga släktingar som har identifierat kroppen. Inget DNA. Den 10 maj hörde också Usama bin Ladens släktingar av sig via New York Times och påpekade:

Statement from the family of Sheikh Osama bin Laden
I Omar Ossama Binladin and my brothers the lawful children and heirs of the Ossama Binladin (OBL) have noted wide coverage of the news of the death of our father, but we are not convinced on the available evidence in the absence of dead body, photographs, and video evidence that our natural father is dead. Therefore, with this press statement, we seek such conclusive evidence to believe the stories published in relation to 2 May 2011 operation Geronimo as declared by the President of United States Barrack Hussein Obama in his speech that he authorized the said operation and killing of OBL and later confirmed his death.

Ännu har inga sådana bevis framkommit. Vi har fått nöja oss med en photshopredigerad bild föreställande en död Usama och USA:s regerings muntliga intyganden samt foton och bilder på alla möjliga kringhändelser som påstås ha samband med Usamas död. Påståenden som senare ofta kan vederläggs som osanningar. Ett exempel är den berömda bilden från Situation room där Obama och Clinton sitter stirrandes och enligt de första utsagorna bevittnade stormningen av Usamas tillhåll. Det visade sig senare att presidenten och vicepresidenten inte alls hade bevittnat operationen i Situation room. Varför de såg så dödsallvarliga ut där de satt med uppspärrade ögon kan ingen längre förklara. Kan det vara så att bilden var en illustration i sagan om bin Ladens död?

En historia som USA:s regering vill att världen skall tro på. Det är väl så med sagor att vi väljer att låta dem ha betydelse om de berör våra liv. Vi förväntar oss inte att en saga skall vara sann. Det är bara om någon tvingar oss att tro på sagor om vi bryr oss. I och med att sagan om al-Qaida och superterroristen Usama går mot sitt slut och världen är trött på den så betyder det att man inte behöver vara så noga med slutet. Visst kunde slutet gjorts bättre, men så viktigt är det inte. Snart kommer den sagan att ersättas av andra sagor. Det sorgliga är väl att den sorters sagor som den amerikanska regeringen berättar kräver så blodig rekvisita. Att de håller människor i koncentrationsläger och att de har krävt två krig som har dödat hundratusentals människor. Och allt detta för ett påhitt om en allomfattande allsmäktig global muslimsk terrorism. Det är ingen kul saga.

Men det var länge sedan man hörde några roliga historier. Kan någon fortfarande berätta några?