Till skillnad från andra vänstergrupper kan man faktiskt med visst fog säga att KPS hade Stalin som gud. KPS bildades av människor som hade lämnat öppet stalinistiska KPML(r) för att det inte hyllade Josef Stalin tillräckligt mycket. KPS såg Enver Hoxhas Albanien som socialismens sista utpost och menade (i likhet med många andra vänstergrupper) att kapitalismen hade återupprättats i Sovjetunionen efter Stalins död.

För alla som gillar sektvänsternörderier är det spännande läsning. KPS bildades i början av 1980-talet under den svenska vänsterns nedgångsperiod och har aldrig tidigare skildrats i bokform. Utvik offrade allt för Partiet – kärlek, vänner, familj och fritid. Men ändå fick han aldrig bli fullvärdig medlem eftersom han misstänktes ha ”trotskistiska tendenser”.

Boken är välskriven men det är ändå svårt att engagera sig. Kanske är jag lite för cynisk men jag har svårt att tycka synd om författaren för att han själv valde att gå med i ett så stolligt parti.

Boken ges inte ut i ett politiskt vaakum och Magnus Utvik har inför bokreleasen gått till hårt angrepp mot Jonas Sjöstedt (Aftonbladet 24/8) för dennes kommunistiska förflutna – som inte ens är i närheten av lika extremt som Utviks eget. Men som man dömer sig själv dömer man ofta andra. Så kanske borde Magnus Utvik nyansera bilden av sitt eget förflutna. Albanienkommunisterna var visserligen tråkiga, verklighetsfrämmande och ofta förvirrade. Men de var inte några onda människor.

När Expressen skrev en nyhetsartikel om Utviks bok (13/9) jämfördes KPS med Baader-Meinhof-ligan, vilket är helt vansinnigt. Grabbarna i KPS pratade gärna om proletariatets diktatur och folkbeväpning men var aldrig ute och spöade meningsmotståndare. De krossade inte ens skyltfönster. De organiserade studiecirklar (om Albanien och Stalin) och tryckte broschyrer (om Albanien och Stalin). Och när det gäller kritiken mot den sovjetiska imperialismen hade de ju faktiskt rätt, även om de hade fel i mycket annat.

Att Magnus Utvik kastade bort sin ungdom på att längta till Albanien och sprida broschyrer som hyllade Stalin kan kännas bittert för honom. Men det är knappast något man kan belasta dagens svenska vänster för.