Fria Tidningen

Stalins eget Israel

Det har gjorts en del tänkvärda satirer över Israel/Palestina-konflikten. Till exempel Elisabet Peterzéns bok Ròman från 1976 (kom i nyutgåva på Dejavu förra året), en fiktiv historia som går ut på att västmakterna försöker lösa ”zigenarfrågan” genom att bilda en egen stat för romerna.

Men ingen satir överträffar verkligheten. I den nyutkomna boken Birobidzjan: Judiska autonoma området i ryska Fjärran östern (Dialogos) berättar Lars Åhlander den absurda men fullkomligt sanna historien om när Josef Stalin grundade ett judiskt hemland i Birobidzjan i östra Sibirien.

Sovjet utropade Judiska autonoma området 1934. Men varför? Vad skulle Stalin med ett eget Israel till? Delvis kanske som ett kommunistiskt alternativ till sionismen. (Vilket dock inte hindrade Stalins Sovjet från att i FN entusiastiskt stödja Israels bildande 1948. Israel var länge allierat med Sovjetunionen och vann sina första krig med vapen från östblocket.)

Stalins personliga maktbehov spelade säkert också in. Liksom många andra minoritetsgrupper i det forna ryska imperiet, som till exempel balter, var judarna överrepresenterade i den revolutionära rörelsen. De ryska judarna var inga invandrare. De hade bott i landet sedan 700-talet och var på många sätt mer ryska än vad de kristna bönderna var. Judarna utgjorde en ganska stor del av befolkningen i de storstäder som ryska revolutionen leddes ifrån. Och det var just denna gamla ryska revolutionselit som Stalin, som inte var ryss utan georgier, rensade ut under 1930-talet.

Det fanns strategiska skäl för honom att underblåsa, eller åtminstone tolerera, antisemitiska stämningar eftersom det hjälpte honom att komma åt sina judiska konkurrenter inom partiet. Men samtidigt var många av hans närmast förbundna också judar.

Att bara kalla Stalin för antisemit rakt av är lite för enkelt. Den sovjetiska politiken under Stalin kunde präglas av både judisk marxism, gammelrysk antisemitism, revolutionär ateism, internationalistisk antifascism och reaktionär chauvinism. Ofta alltihop på en gång.

Och det är väl det som Birobidzjan är ett exempel på.

Det fanns givetvis judar som frivilligt flyttade till Sibirien. Även ett antal judar från USA, Argentina, Polen och Frankrike emigrerade till Birobidzjan för att få vara med och bygga upp den nya judiska staten. Men många snarare flydde dit för att undkomma de sovjetiska judeförföljelserna i slutet av 1940-talet. Andra tvångsförflyttades.

Enligt Lars Åhlander hade Stalin strax före sin död planerat omfattande massdeportationer av ryska och ukrainska judar till Birobidzjan. Det judiska hemlandet blev en fördrivningsort.

Judiska autonoma området finns fortfarande kvar. Judarna är i minoritet men jiddisch är fortfarande officiellt språk tillsammans med ryska. Till skillnad från när staten Israel grundades kom inget annat folk i kläm. Det fanns så mycket plats att ingen ursprungsbefolkning behövde fördrivas för att ge plats åt den judiska staten.

Jämfört med Israel framstår därför den ryska varianten som ett närmast lyckat projekt. I Birobidzjan råder åtminstone fred. Ändå skulle ingen förneka att det var gammal unken antisemitism snarare än välvilja som gjorde att Sovjet ville flytta de ryska judarna till ett eget land.

Desto mer kontroversiellt skulle det vara att spekulera i om högern i USA och Europa drivs av liknande motiv när de stödjer Israel. Men det är ett faktum att Israels främsta försvarare i dag är den evangeliska kristna högern, som i princip tycker att alla judar ska brinna i helvetet, samt den främlingsfientliga populisthöger som har sitt ursprung i nynazistiska rörelser.

Lars Åhlanders bok är kortfattad och ganska torftigt skriven. Men den är ändå underhållande i all sin realistiska absurditet och den ger ett nytt perspektiv på konflikten i Mellanöstern.

Fakta: 

Litteratur

Birobidzjan: Judiska autonoma området i ryska fjärran östern

Författare Lars Åhlander Förlag Dialogos

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Snedsteg i Josef Stalins tjänst

I boken Med Stalin som gud beskriver Magnus Utvik sin tid i 1980-talets svenska ultravänster. Som 17-åring lämnar han VPK som han tycker är alldeles för Sovjetvänligt, mesigt och flummigt. Istället ansluter han sig till det som senare skulle bli Kommunistiska partiet i Sverige (KPS) – ett av Sveriges minsta och konstigaste kommunistpartier genom tiderna.

Fria Tidningen

Albanienvänsterns sista suck

Nu skäms jag lite över att jag aldrig förlängde min prenumeration på Nya arbetartidningen. Men dels får man så mycket skräp i brevlådan ändå och dels var tidningen så sjukt ful. Jag är verkligen ingen formgivningsexpert men man har ju ändå vissa gränser. Bara en sådan sak som att alla artiklar illustrerades med clip art-bilder. Men nu ska Nya arbetartidningen läggas ner eftersom den inte går ihop ekonomiskt. Just för att sådana som jag som egentligen uppskattade tidningen slutat köpa den.

Fria Tidningen

Antisemiter ger Israel sitt stöd

I år är det 100 år sedan den franske kaptenen Alfred Dreyfus slutligen frikändes från alla anklagelser om landsförräderi. Alfred Dreyfus var helt oskyldig, men hade misstänkliggjorts på grund av sitt judiska ursprung.

Stockholms Fria

Att ta varumärkesfetischen för långt

- Det är insidan som räknas, säger David (Martin Hedman) i sexualupplysningsfilmen Kärlekens språk 2000. Liksom alla ynglingar i filmen är han sockersöt, välkammad och anorektiskt smal. De unga tjejerna är blonda, med tajta midjor, stora bröst och rakade kön.

Stockholms Fria

Francos triumfbåge står fortfarande kvar

Man behöver inte åka ut till De fallnas dal, minnesplatsen som Franco anlade för att fira segern i inbördeskriget 1939. Även inne i staden Madrid kan man hitta monument över den spanska diktaturtiden. Vid Calle de la Princesa står triumfbågen som restes 1955 för att fira fascismens triumf över demokratin.

Fria Tidningen

© 2025 Fria.Nu