Stalins eget Israel
Det har gjorts en del tänkvärda satirer över Israel/Palestina-konflikten. Till exempel Elisabet Peterzéns bok Ròman från 1976 (kom i nyutgåva på Dejavu förra året), en fiktiv historia som går ut på att västmakterna försöker lösa ”zigenarfrågan” genom att bilda en egen stat för romerna.
Men ingen satir överträffar verkligheten. I den nyutkomna boken Birobidzjan: Judiska autonoma området i ryska Fjärran östern (Dialogos) berättar Lars Åhlander den absurda men fullkomligt sanna historien om när Josef Stalin grundade ett judiskt hemland i Birobidzjan i östra Sibirien.
Sovjet utropade Judiska autonoma området 1934. Men varför? Vad skulle Stalin med ett eget Israel till? Delvis kanske som ett kommunistiskt alternativ till sionismen. (Vilket dock inte hindrade Stalins Sovjet från att i FN entusiastiskt stödja Israels bildande 1948. Israel var länge allierat med Sovjetunionen och vann sina första krig med vapen från östblocket.)
Stalins personliga maktbehov spelade säkert också in. Liksom många andra minoritetsgrupper i det forna ryska imperiet, som till exempel balter, var judarna överrepresenterade i den revolutionära rörelsen. De ryska judarna var inga invandrare. De hade bott i landet sedan 700-talet och var på många sätt mer ryska än vad de kristna bönderna var. Judarna utgjorde en ganska stor del av befolkningen i de storstäder som ryska revolutionen leddes ifrån. Och det var just denna gamla ryska revolutionselit som Stalin, som inte var ryss utan georgier, rensade ut under 1930-talet.
Det fanns strategiska skäl för honom att underblåsa, eller åtminstone tolerera, antisemitiska stämningar eftersom det hjälpte honom att komma åt sina judiska konkurrenter inom partiet. Men samtidigt var många av hans närmast förbundna också judar.
Att bara kalla Stalin för antisemit rakt av är lite för enkelt. Den sovjetiska politiken under Stalin kunde präglas av både judisk marxism, gammelrysk antisemitism, revolutionär ateism, internationalistisk antifascism och reaktionär chauvinism. Ofta alltihop på en gång.
Och det är väl det som Birobidzjan är ett exempel på.
Det fanns givetvis judar som frivilligt flyttade till Sibirien. Även ett antal judar från USA, Argentina, Polen och Frankrike emigrerade till Birobidzjan för att få vara med och bygga upp den nya judiska staten. Men många snarare flydde dit för att undkomma de sovjetiska judeförföljelserna i slutet av 1940-talet. Andra tvångsförflyttades.
Enligt Lars Åhlander hade Stalin strax före sin död planerat omfattande massdeportationer av ryska och ukrainska judar till Birobidzjan. Det judiska hemlandet blev en fördrivningsort.
Judiska autonoma området finns fortfarande kvar. Judarna är i minoritet men jiddisch är fortfarande officiellt språk tillsammans med ryska. Till skillnad från när staten Israel grundades kom inget annat folk i kläm. Det fanns så mycket plats att ingen ursprungsbefolkning behövde fördrivas för att ge plats åt den judiska staten.
Jämfört med Israel framstår därför den ryska varianten som ett närmast lyckat projekt. I Birobidzjan råder åtminstone fred. Ändå skulle ingen förneka att det var gammal unken antisemitism snarare än välvilja som gjorde att Sovjet ville flytta de ryska judarna till ett eget land.
Desto mer kontroversiellt skulle det vara att spekulera i om högern i USA och Europa drivs av liknande motiv när de stödjer Israel. Men det är ett faktum att Israels främsta försvarare i dag är den evangeliska kristna högern, som i princip tycker att alla judar ska brinna i helvetet, samt den främlingsfientliga populisthöger som har sitt ursprung i nynazistiska rörelser.
Lars Åhlanders bok är kortfattad och ganska torftigt skriven. Men den är ändå underhållande i all sin realistiska absurditet och den ger ett nytt perspektiv på konflikten i Mellanöstern.
Litteratur
Birobidzjan: Judiska autonoma området i ryska fjärran östern
Författare Lars Åhlander Förlag Dialogos