Nya arbetartidningen var en sista rest av den svenska Albanienkommunismen. Tidningen grundades 1993 av två av Sveriges minsta kommunistpartier: SKA och KPS. Båda var sektiga på gränsen till vansinne. KPS hade brutit sig ur Kpml(r) som de ansåg inte hyllade Stalin och Enver Hoxha tillräckligt mycket. SKA (Sveriges kommunistiska arbetarförbund – tidigare SKPml) hade bildats som en utbrytning ur det maoistiska SKP (tidigare KFML) och Nya arbetartidningen fortsatte in i döden att granska den revisionistiska urartningen efter 1976 års partikongress. För oss som gillar vänstersektologi var dessa artiklar intressanta, för övriga 99,9 procent av befolkningen förstås helt ovidkommande.

Det är lätt att göra sig lustig över Albanienkommunismen. Men i mycket hade de ju faktiskt rätt. Både SKA:s kritik av Kina under Deng Xiaoping, som övriga maoister fortsatte att stödja, och KPS kritik av Kpml(r):s under 1980-talet alltmer Moskvavänliga politik hade sina poänger. Den hatbok – Sovjetunionen idag. Kritik av KPML(r):s pro-sovjetiska politik – som KPS publicerade 1984 är fortfarande en av de bästa svenska analyserna av det statskapitalistiska systemet i Sovjetunionen.

I avsaknad av en kvarvarande Kinavänlig vänster att kritisera kom Nya arbetartidningen att ägna sig alltmer åt relevant politik under de sista åren, med artiklar om EU, imperialismen och vänsterns framtid. Därtill texter av stora utländska namn som Ignacio Ramonet, Immanuel Wallerstein och Samir Amin.

Och bra tidning eller dålig tidning – i vilket fall är Sverige nu en sektvänstertidning fattigare. Det är ett svaghetstecken och borde tjäna som en varning för alla som börjar fatta att vänstern faktiskt snart på allvar måste ta upp kampen om medierna och om ideologiproduktionen.

För även om Nya arbetartidningen var knäpp ibland så var den inte knäppare än Dagens Nyheters ledarsida. Och det skräpet får man ju hem i brevlådan varje dag.