Dreyfus-affären delade Frankrike i två läger. Högern och den katolska kyrkan menade att en jude omöjligen kunde vara en god medborgare. Mot detta hävdade vänstern det revolutionära arvet från 1789: alla fransmäns rätt till sitt fädernesland. En medborgarskapstanke som bygger på nationalitet och inte på ras eller religion.
Sociologiprofessorn Danielle Bleitrach, fransyska med judisk bakgrund, menar att den europeiska antisemitismen lever kvar i stödet för Israel. I en artikel i Le grand soir (16/7 2006) beskriver hon staten Israel som ett kolonialt företag genom vilket de västliga stormakterna försöker göra sig av med judarna, som de har förföljt i århundraden. Ett sätt att försöka göra judarna till främlingar i sina egna hemländer, ett fruktansvärt bedrägeri. Sionismen är inget annat än en fortsättning på hatet mot kapten Dreyfus, oförmågan att behandla en jude som en medborgare.

Idén om staten Israel, sionismen eller vad man nu vill kalla det, är att alla personer som räknas som judar ska flytta till en egen stat i Mellanöstern. Oavsett språk, nationalitet eller hemort. Därmed förnekas majoriteten av världens judar, de som bor utanför Israel, medborgerliga rättigheter i sina hemländer.
För de franska judarna är det inte bara ett teoretiskt hot. När Ariel Sharon i juli 2004 uppmanade alla fransmän med judisk bakgrund att emigrera till Israel använde han sig, fullt medvetet, av den gamla franska antisemithögerns propaganda. Judarna är inga riktiga fransmän. De borde flytta hem till Israel.
Samma taktik används mot judarna i Latinamerika, Iran och Nordafrika.
Man bör inte generalisera när det gäller allvarliga frågor som rasism. Men med tanke på vilka halsbrytande generaliseringar som görs i den svenska Mellanöstern-debatten kanske det börjar bli dags att kalla saker vid sina rätta namn. Faktum är att alla som stödjer Israel är antisemiter. Om man nu ska hårddra saken.