25 000 människor har slagit sig ner utanför lägret, oskyddade från miliser och vilda djur. Och tillflödet fortsätter med omkring 1 000 människor varje dag. Av barnen i lägret är 37,7 procent akut undernärda, varav 17,5 procent i så dåligt skick att de riskerar att dö, enligt Läkare utan gränser.

Dadaab är inte unikt. I lägret Liben över gränsen till Etiopien finns nu över 100 000 flyktingar, samtidigt som 400 000 somalier har flytt till huvudstaden Mogadishu.

Det är inte väpnade strider som driver ut människorna på vägarna, utan hungern. Ihållande torka, höga matpriser och otillräcklig sjukvård har skapat den värsta nöden på Afrikas horn på decennier.

Det lidande som drabbar varje hungrande människa är unikt och oförsvarbart; samtidigt är katastrofen närmast trivial i sin förutsägbarhet. Att Östafrika skulle vara bland de områden som först drabbas av den globala uppvärmningens alla katastrofer har inte bara framgått av diverse avancerade klimatmodeller, samma slutsats dras av klimathistoriker.

Även under den så kallade medeltida värmeperioden för ungefär 1 000 år sedan drabbades områden av torka som tidigare – och senare – varit frodigare. Särskilt utsatta var Australien, västra Nordamerika – och Östafrika. Eftersom Nilen får sitt vatten från det etiopiska höglandet ledde torkan där snart till sjunkande vattennivåer i Egypten. 

I Fredrik Charpentier Ljungqvists populärvetenskapliga klimathistoria Global nedkylning läser jag om det torra året 967, då Nilens låga vattenstånd ledde till att omkring 600 000 egyptier svälte ihjäl. Ibland är historien den bästa spåkulan.

Men medan den medeltida värmeperioden var ”naturlig” befinner vi oss nu i Antropocen – den geologiska tidsålder i vilken den största påverkan på ekosystemen orsakas av mänskliga aktiviteter. Allt tyder på att den uppvärmning världen nu erfar kommer att bli långt kraftigare än för tusen år sedan.

Orsaken är, som alla vet, förhöjda halter av växthusgaser i atmosfären, som i sin tur främst beror på förbränning av olja, kol och gas; utsläpp som till nästan fyra femtedelar har skett i de länder som kallas industrialiserade och som bara rymmer en femtedel av mänskligheten.

Innebär det att Sverige och övriga i-länder är direkt ansvari för den hungersnöd som nu drabbar Somalia? Torkan beror på oss, men torkan ensam förklarar inte hungern; människor har ännu tillräckligt med mat i både Oklahoma och Australien.

Det är när redan sårbara länder drabbas av ytterligare svårigheter som katastrofer utlöses. Emellertid kan man på goda grunder hävda att samma grupp av länder som har bränt oproportionerligt mycket kol och olja, också har ett särskilt ansvar för Somalias sårbarhet i vidare mening.

Landet var koloniserat av England och Italien ända till 1960. USA ledde en misslyckad FN-insats under 1990-talet och bombade landet så sent som 2007. De somaliska piraterna är omtalade, men få vet att sjöröveriet startade som en desperat ekologisk försvarskamp mot den industriella utfiskningen av somaliska farvattnen av bland annat europeiska fiskefartyg.

De höga livsmedelspriserna beror inte bara på torka i närregionen utan också på ökad efterfrågan på världsmarknaden; enligt Världsbanken är USA:s irrationella satsning på majsetanol en direkt orsak till svälten i Afrika. Och så vidare.

Ett gott moraliskt rättesnöre är att vi bör hjälpa en annan människa i nöd oavsett vår egen skuld till hennes belägenhet. När det gäller svältkatastrofen på Afrikas horn kan vi dock konstatera att Sverige och övriga i-länder är dubbelt skyldiga – både till torkan, och att torkan leder till hunger.

Att vår regering nu låter andra människor dö i Dadaab, Libyen och Mogadishu som ett resultat av egna handlingar är förstås ingenting annat än skamligt.