– Lagstiftningen i Sverige är överlag bra, problemet är att den inte följs, säger Alexandra Ekwall, från Ingen människa är illegals Hbtq-grupp.Gruppen startade 2009 i Göteborg och har haft kontakt med flera papperslösa hbtq-personer.Ett stort problem är bristande hbtq-kompetens hos Migrationsvekrets handläggare, menar gruppen.

Den 13 januari i år gjorde Migrationsverkets rättschef Mikael Ribbenvik ett rättsligt ställningstagande gällande hbtq-flyktingar, men kännedomen om ställningstagandet verkar inte ha sipprat ner i organisationen till handläggarna. Det finns en hbtq-fortbildning som handläggare kan gå, men den är frivillig och asylsökande hbtq-personer garanteras inte att få en handläggare med hbtq-kompetens.

– Migrationsverket poängterar att den här fortbildningen finns, men eftersom inte alla har gått den riskerar ändå hbtq-personer att skickas till död och förföljelse, säger Tine Alavi.

Hbtq-gruppen önskar därför att handläggarna förses med någon form av licens, vilken kan förloras om felaktigheter begås.

– När handläggarna inte följer rättsliga ställningstaganden måste det finnas någon form av påföljd. Det är människoliv de har i sina händer, säger Alexandra Ekwall.

Ett annat problem är att migrationsverkets faktabas, Lifos, är bristfällig enligt Hbtq-gruppen.

– Informationen samlas in av de svenska ambassadörerna i olika länder, vilka inte alltid är insatta i hbtq-personers situation i området. Det finns väldigt bra information från Human Rights Watch och International Lesbian and Gay Association, ILGA, men Migrationsverket menar att de organisationerna inte väger lika tungt som Migrationsverkets faktabas, säger Alexandra Ekwall.

Det är också viktigt att handläggarna känner till att det kan vara problematiskt för asylsökande att åberopa sexuell tillhörighet eller könsidentitet som asylgrund.– Samma begrepp används inte över hela världen, och många vet inte att de kan åberopa de skälen, säger Alexandra Ekwall.

Erfarenheter av hot från myndigheter i hemländer ger också en rädsla för att berätta om sin sexualitet eller könsidentitet för svenska myndigheter. Många känner också en rädsla för att bli offentliggjorda, att tolken ska berätta för någon och att sedan skickas tillbaka och därmed möta ännu mer hot och våld.

Därför kommer många ut som hbtq-personer sent i asylprocessen. Det ska inte påverka beslutet negativt, enligt ett rättsligt ställningstagande från 2009, men enligt Hbtq-gruppen betraktas ofta personer som kommer ut sent som mindre trovärdiga.

Migrationsverkets rättsliga ställningstagande innebär att beslutet ska grunda sig på den asylsökandes framtida levnadssätt, huruvida personer levt öppet som hbtq-person tidigare ska därmed inte vägas in. Men ändå krävs det ändå ofta i praktiken.

I dagsläget råder ett moment 22 för asylsökande hbtq-personer. De som inte levt öppet i hemlandet avvisas med hänvisning till att deras sexuella tillhörighet eller könsidentitet inte är känd, medan de som i stället har levt öppet avvisas med hänvisning till att de själva bär ansvaret för att ha provocerat sin omgivning.

– Hur man än gör bestraffas man, säger Tine Alavi.

I riskbedömningen ser Migrationsverket till vem eller vilka som utgör ett hot för den asylsökande personen. Skillnad görs då mellan om det är en enskild person eller myndigheter som är hotet.

– Det finns fall där personer har hotats av poliser, men där polisen räknas som en "enskild person" i stället för som en myndighet. Därmed följer handläggare inte lagen, utan sin egen definition, säger Tine Alavi.

Att endast se till olika staters lagar är också problematiskt, menar Hbtq-gruppen. De har kontakt med hbtq-personer från Irak som har fått avslag på sina asylansökningar.

– I Irak finns inget förbud mot homosexualitet i lagstiftningen, men många blir ändå dödade och hotade av polis och militär. Därför riskerar personer döden om de skickas tillbaka dit, säger Tine Alavi.

Hbtq-gruppen jobbar dels med att stötta personer som fått avslag på sina asylansökningar, genom att hjälpa till med bostäder, pengar, sjukvård, jurister och genom att träffas och ge de papperslösa hbtq-personerna ett sammanhang. Och dels jobbar gruppen med utåtriktat politiskt arbete. Till stor del arbetar de med att upplysa hbtq-rörelsen om papperslösas situation.

Irma Cupina, Alexandra Ekwall och Tine Alavi är kritiska till formen för Migrationsverkets deltagande i Stockholm Pride.

– Diskussionen startade inom pride om vilka festivalen är till för. Att Migrationsverket är där gör att många hbtq-personer inte vågar delta, av rädsla att bli igenkända av myndigheter, säger Tine Alavi.

Hbtq-gruppen menar att det är bra att representanter från regeringen och Migrationsverket deltar i debatter, men de är kritiska till informationstälten.

– Det är ren marknadsföring och det är problematiskt, säger Tine Alavi. Om de ska få vara där och dela ut flyers så måste de som är kritiska också få vara där. Men Migrationsverket ser all kritik som hot.

Tine Alavi syftar bland annat på en artikel på DN Debatt (12/8) där Mikael Ribbenvik skriver att nätverket Intersektionell aktion hotade med våld.

Hbtq-gruppen pekar på att de har kontaktat politiker och myndigheter med sin kritik mot dagens system, men att ingen lyssnar.

– Det känns så svårt att nå fram, säger Irma Cupina. Vi ser följderna av besluten de tar, det är vi som möter de gömda.

Hbtq-gruppen hoppas nu att alla Migrationsverkets handläggare ska gå hbtq-fortbildningen, att licens införs och att inga hbtq-personer avvisas förrän systemet är rättssäkert.

– De här personerna väljer hellre att leva som papperslösa i Sverige, i stor fattigdom, hemlöshet, ohälsa och utan några rättigheter, i stället för att återvända hem. Det visar tydligt att de inte har några alternativ, säger Alexandra Ekwall.

– Migrationsverket kan inte fortsätta klappa sig på axeln för att de deltar i Pride-festivalen samtidigt som de skickar människor till förföljelse, säger hon.