– Vi som jobbar på golvet ser hur politikerna som styr vården inte vet hur det ser ut i verkligheten, säger Arvin Yarollahi.

Han arbetar just nu som ST-läkare inom ortopedi på Mölndals sjukhus och reagerade starkt på partiernas valkampanjer inför omvalet till regionfullmäktige i maj.

– Under vintern hade vi 9–12 timmars väntetid till akuten och hur vi än slet kom vi aldrig ner till en timmes väntetid. Då går partierna ut med valaffischer om att det bara ska vara mindre än en timmes väntetid, detta utan att ge ekonomiska tillskott och anställa mer personal. Valaffischerna var som ett slag rakt i ansiktet. Med dagens resurser kommer vi aldrig att nå mindre än en timme när trycket ökar igen.

Arvin Yarollahi kände att något var tvunget att göras och han startade därför kampanjen Nej till nedskärningar i vården, en kampanj som nu samlar så väl personal som patienter och som i morgon, lördag, anordnar demonstrationer i sju städer.

Ett av de problem inom vården som Arvin Yarollahi lyfter fram är att det finns för lite personal. Speciellt nu under sommaren har samma problem som varje sommar uppstått: att bemanningen minskar under semesterperioden.

– I stället för att ta in fler vikarier stänger de avdelningar och personalen tvingas jobba hårdare. Varje sommar används samma strategi – att minska antalet vårdplatser.

Det innebär ytterligare överbeläggningar på de avdelningar som håller öppet, och att till exempel besöksrum måste användas till vårdplatser.

– Innan Arbetsmiljöverket var så mycket på hugget var det värre, men nu har de legat på i Västra Götaland, fast ändå har vi inte tillräckligt med vårdplatser.

I Sverige har ungefär 100 000 vårdplatser försvunnit de senaste 30 åren, enligt Dagens Medicin.

– Vårdplatserna minskar medan befolkningen ökar, ledningen menar att vi ska effektivisera – men till vilket pris? När personalen tvingas övertyga patienterna om att de bör åka hem, när de egentligen bör stanna, förlorar man till slut empatin och blir kall. Och att empatin försvinner är farligt för vården, säger Arvin Yarollahi.

I protest mot nedskärningarna och Sahlgrenskas toppstyrda verksamhet väljer nu Arvin Yarollahi att säga upp sig. Fram till november kommer han vara kvar på Mölndals sjukhus, sedan upphör anställningen och han ska söka nytt jobb.

– Det är inte värt att kämpa inom organisationen längre, ingen lyssnar. Personalpolitiken är lika med noll, det finns ingen respekt för de anställda och vi kan inte garantera att patenterna får tillräcklig vård. Då är det bättre att kämpa utanför väggarna.

Att de starka åsikterna kan göra Arvin Yarollahi obekväm hos arbetsgivare är inget som låter stoppa honom.

– Innan jag drog igång kampanjen funderade jag på det och en del arbetskamrater har sagt till mig att jag kan skada min karriär. Men flera äldre kollegor stöttar mig och jag tänker kämpa vidare till någonting sker.

– Jag jobbar med läkare utan gränser, så Sahlgrenska, Västra Götaland eller Sverige är inte min enda arbetsplats. Jag är beredd att flytta.

I januari-februari 2009 var Arvin Yarollahi i Haiti, där han tog hand om sjuka och skottskadade.

– Då insåg jag vad vård verkligen betyder. Att det handlar om kontakten mellan vårdpersonal och patient, om tillit. Det är den vi har förlorat i Sverige. Här handlar det inte om den kontakten utan om pengar.

Han menar att det behövs mer pengar till vården i Västra Götaland, men också att de befintliga resurserna bör investeras annorlunda. Till exempel pekar han på hur politikerna nu satsar på högteknologi framför basal omvårdnad.

– Politikerna satsar miljarder på teknologi och spjutspetsvård och tror att den basala vården ska följa med. Men de satsningarna ger inte mer personal eller fler vårdplatser.

I Västra Götaland satsas just nu 1,3 miljarder kronor på ett bild- och interventionscentrum, vilket enligt regionens beskrivning ska bidra till kompetens- och kunskapsutvecklingen inom diagnos- och behandlingsområdet och stärka regionens profil inom specialistvård och som attraktiv samarbetspartner för industrin.

– Detta samtidigt som det ligger besparingar inom vården på 160 miljoner kronor, som innebär anställningsstopp och minskat antal vårdplatser. Politikerna måste börja prioritera basal omvårdnad.

För att vården ska planeras mer utifrån verkligheten föreslår Arvin Yarollahi att personal ska höras inför beslut som rör dem, till exempel gällande omorganiseringar. Ett exempel där omorganiseringen inte förankrats hos personalen finns på Miva, en medicinsk intensivvårdsavdelning, på Mölndals sjukhus.

– Personalen där var jättenöjda och allt var frid och fröjd tills det lades ett principbeslut om att avdelningen skulle omorganiseras år 2007 för att fungera som alla andra avdelningar inom SU. Nu är det närmast uppror där med många som har sagt upp sig och sjukskrivit sig. Jag har pratat med flera anställda som säger att de inte har någon makt över sin tillvaro. Varför förändrar man en väl fungerande avdelning där alla är nöjda? Och nu efter allt det här ska de omorganisera där igen nästa år.

Konsekvenserna av nedskärningarna i vården kan bli stora, menar Yarollahi.

– Personalen blir trötta och missnöjda, leenden försvinner och sjukskrivningarna ökar, patienterna hamnar i kläm och patientsäkerheten hotas.