The Velvet Underground

Vi står alla inuti vår egen sfäriska spegel. Vi tittar och tittar, sjunker allt djupare in i reflektionen. Andra ansikten må flimra förbi, rycka oss från oss själva en stund, men de är blott en distraktion. En så ren och perfekt reflektion av sig själv som möjligt är det var och en kämpar för, det enda någon överhuvudtaget kämpar för. Fyll mig med mening, spegel!

Platon har inte så mycket till övers för skuggor och spegelbilder av saker och ting – det är idéerna som är det viktiga. Ett rejält ting kan kasta hur många skuggor som helst (Kant skulle hålla med, vass som han var) utan att dessa skulle ha någon konstruktiv inverkan på någonting över huvud taget. Den mest intetsägande (eller åtminstone förutsägbara) spegelbilden av dem alla är förstås den av dig själv. Det värsta sättet att straffa Narcissus som gudinnan Athena kunde drömma upp var att fjättra honom för evigt i sin egen spegelbild.

Jag har försökt att konkretisera vad det är jag tycker är så illa med det här sociala nätverkarverktyget, och efter många turer fram och tillbaka har jag kommit fram till att min första invändning fortfarande är den mest avgörande: det berövar dig det genuint överraskande. Det berövar oss likt de flesta verktyg i vår omedelbara här-och-nu teknokrati nästan alla möten med ovisshet.

I en radioessä nyligen funderar Pernilla Glaser också omkring Narcissus och hur han så väl beskriver vårt samhälles sjukdom. “Är jag min spegelbilds spegel” – kan den hopplöst fjättrade i sin självskådan på allvar fråga sig. ”Vi famlar efter att få vår ovisshet tillbaka – för det är bara där som hoppfullheten finns.” Våra drömmar. ”Denna personliga tillnyktring krävs, för att samhället ska kunna tillfriskna.”

Claude Levi-Strauss har en träffande samhällsbeskrivning i Myth and Meaning (min översättning): “Det största hotet i dag är nog vad man skulle kunna beskriva som överkommunikation, det vill säga förmågan att veta exakt i ett hörn av världen vad som försiggår i alla andra hörn av världen. För att en kultur ska kunna vara sin egen och prestera något eget, måste denna och dess medlemmar vara övertygade om sin egenart och – i viss mån – även om sin överlägsenhet. Det är endast i fall av underkommunikation som en kultur kan prestera något. Vi står i dag inför en situation där vi enbart är konsumenter, med alla möjligheter att konsumera vad som helst från hela världen, från varje kultur, men där vi förlorar all särart och originalitet.”

Så är de hemska tendenserna vi ser i dag, av rasism, våldsam nationalism och protektionism i någon bemärkelse en överreaktion, ett kompensationsbeteende mot den gränslöshet och brist på särskiljning som råder i vårt allgenomsyrande konsumtionssamhälle av globaliserade beteendemönster, handel och värderingar – ett totalt likriktat massamhälle som fullkomligt saknar originalitet?

I en monokultur dyker alltid förr eller senare upp frön – bångstyriga och mutationsbenägna – för omvälvning. Vare det en storskalig sojaplantage, i realpolitiken eller i våra konventioner inom konst och kultur. Även – låt oss hoppas – i vår fantasi och i våra drömmar. Vi måste förstöra alla fjättrande ramverk. Nätverk.

Precis som Bruce Lee lärde oss i Enter the Dragon: Man måste krossa en hel drös med spegelbilder av sig själv innan man kan möta den stora slemproppen. Vi har alla den prenatala visdomen: slemproppen måste bort. Skriv upp det på väggen. Och riv sedan ner väggen och hela den struktur som den hjälper till att bära upp. Krossa spegeln.