Alternativa fristäder fungerar just som de rum som Virginia Woolf propagerade för. Här är det möjligt att träffa likasinnade för dem som känner att de inte passar in i de rådande normerna. Här behöver man heller inte ständigt förklara och försvara sina ställningstaganden för en oförstående omgivning.
Ola Waagen, en av kollektivhuset Ya Bastas grundare, skriver i ett av förorden om hur de tillsammans skapade en struktur grundad på gemenskap, där beslut togs genom husmöten, där man enbart möblerade genom att plocka upp överblivna saker från konsumtionssamhällets överflöd och där alkohol och kött inte var tillåtet. Dörren till huset stod alltid öppen, och det fanns alltid besökare: resande aktivister, turnerande band, fattiga liftare eller gamla vänner.
Den gamla fallfärdiga villan förvandlades raskt till ett apart inslag där den stod sida vid sida med de fina familjevillorna i Oslos västra område.

Hendrik Zeitlers A place of one´s own dokumenterar tre olika kollektivhus i Sverige och Norge: Blitz och Ya Basta i Oslo, samt Kvarnis i Västerbotten.
Inga personer figurerar på fotona. Det är rummen som är det centrala i den här dokumentationen. Politiska rum som ger möjlighet att organisera sig, vilket kan skapa alternativa röster i den samhälleliga debatten. Det är rum som ger plats för kritiskt tänkande individer att samlas. Tillsammans får de möjlighet att ifrågasätta allmänna ”sanningar” och skapa mothegemonier för att om möjligt att förändra det rådande systemet.

Ana Betancour, professor i stadsbyggnad vid Chalmers, skriver i en fin introduktion till boken om vikten av dokumentation av alternativa fristäder. Ofta figurerar dessa platser endast i samband med demonstrationer eller ockupationer eller som skådeplatser för konflikter, vilket ger en endimensionell bild av husen. Betancour betonar att historien med alternativa miljöer bygger på en stark tradition av självförvaltat boende där människor har gått ihop för att leva på andra sätt än de konventionella, och att de här platserna fyller funktioner samhället i övrigt inte kan erbjuda. För vårt kollektiva minne är det viktigt att kunskapen kring alternativa sätt att leva bevaras, och att historieskrivningen inte enbart förknippar dessa miljöer som konflikthärdar. Zeitlers fokus ligger inte på det som ofta skapar stereotyper kring alternativvänstern. Här finns inga bilder av stenkastande, plakatviftande svartklädda ungdomar.  Fokus ligger istället på rummen, vilket Woolf påpekade, kunde ses som en förutsättning för kritiskt tänkande.

Fotografierna i A place of one´s own är rika på information. Det går att betrakta dem under lång tid och ständigt hitta nya detaljer som man missade vid en första blick: Väggar fyllda med graffiti, ett hatbrev till avskummen på Blitz undertecknat av en ”Lovlydig Osloborgere, boktitlarna i hyllorna, konsertaffischer, klistermärken och andra detaljer som vittnar om en kreativ och dynamisk do-it-yourself-kultur.

Vikten av dokumentation av de här alternativa boendeformerna känns alltmer relevant när man tar i beaktande att Ya Basta-huset nu är ett minne blott. Det revs 2005 och på platsen står nu ett exklusivt bostadsområde. Som ett appendix visas det nya huset på Ivar Aasens vei 2 där kollektivhuset en gång stod. En modernistisk vit kub, med betydligt lägre takhöjd.