Det var en gudabenådad spelning i den subtropiska augustivärmen. Videobilder från tonåringar på BMX och skateboards från ”the suburbs” blandades med deras låtar under ett gnistrande kraftfullt och passionerat uttolkande av deras sångskatt.

Frälsaren Win Butler med sin bror, hustru och övriga bandmedlemmar fullkomligen bombarderade publiken med enastående pop, rock och fint utmejslade lugna partier, växlande olika instrument med olika temperament. Bandet spelar som en dynamisk helhet och högt uppe på ett ballongtält bredvid scenen sitter ett par och nästan svävar i luften, som om det var Arcade Fires musik som trollat dit dem.

Saint Etienne och Delorean utmärkte sig också, medan JJ tyvärr verkar ha långt kvar innan hon hittar rätt liveformel. Saint Etienne var kanske lite väl tillbakalutade på sitt stora poplåtsarkiv och trots en tråkig, lite robotaktig framtoning på scen griper deras melodier tag i en på ett märkbart sätt. Delorean kör förprogrammerad electronica som de jammar rock ovanpå och lyckas ändå få med publiken i dansen tack vare en smittande spelglädje. Pianisten dansar så mycket så att keyboardet nästan välter. Det är ett band som på vilken klubbspelning som helst skulle kunna blåsa av danstaket, nu spelar de för tidigt på dagen.

Junip klarar inte av att återskapa intimiteten i José Gonzalez musik i det uppförstorade kompbandsformatet och det tillförs inte så mycket extra utan blir rätt jämntjockt. Serenades med Markus Krunegård och Adam Olenius är då bättre på att hitta sin egenart, med singeln Birds som är konsertens mest magiska ögonblick. Midlake som den stora bokningen andra kvällen inom genren americana/folkrock skapade trivsel med sin nedtonade attityd, fyra gitarrer och två tvärflöjter. Hyllade popduon Cults från New York måste dock arbeta med livegestaltningen av sina vackra poplåtar, men det finns potential.

Those dancing days, Jenny Wilson och Lykke Li var annars guldkornen. De har alla en stark känsla för popmelodier med spännande kompositioner och en stark karisma och scennärvaro. Those dancing days förtjänar en senare spelning än tre på dagen.

Lykke Li avslutar festivalen och hon har blommat upp som en fulländad entertainer på scen. Spelningen har mystiska undertoner med svarta skynken som böljar fram och tillbaka, svartvit dekor och svart klädsel. Lykke Li – häxmästaren som förtrollar publiken med sin vemodiga och ömsom dansanta pop. En perfekt avslutning.