Enligt Sokrates sista ord omsluts världen av en flod vid namn Okeanos (ett av fem betydelsefulla omlopp genom världsalltet, mer om detta i nästa krönika) därav vårt ord för riktigt vidsträckta hav – oceaner. Då och då översvämmar Okeanos världen och dränker allt vi är, obeaktat hur rik och teknologiskt överlägsen kultur vi lyckats odla mellan varven. Se bara på Atlantis, som – om jag läst Platon rätt – ligger avgrundsdjupt försjunken en bra bit utanför Norges kust. Jämte Thor Heyerdahl, Fleksnes och Skavlan.

Aten, 28 juni 2011. Greklands regering ska sent ikväll rösta om man kan acceptera räddningspaketet (”kyskhetsprogrammet”) som erbjuds av EU:s råd, i samråd med Tyskland, och Frankrike om de har råd – som alternativ till finansiell kollaps, valutaobestånd (varpå Strauss-Kahn får stånd) och nationell konkurs (det renaste exemplet på beggar my neighbor–politik* i Europa på 70 år; inte undra på att Tyskland är så djupt engagerat).

Torget i Aten svämmar över av demonstranter – svallande glädjeyra, sång och dans/spirande Stygiansk agitation som briserar i blossande kravaller: dessa impulser förefaller råda samtidigt – som ett böljande hav av motstridiga impulser och dionysisk frenesi: livligt rapporterat av den gapigt behärskade ciceronen från CNN: Richard Quest (från ett hotelltak syns han med svepande gester nästan dirigera rörelserna på torget). Med andra ord, ur en tv-tittares perspektiv en epokgörande, urgrekisk kongregation à la Hesiodos skapelseberättelse Theogonia. Gudar, människor och bestar simmar runt i yra, våld och förvirring. Självaste Kronos/Saturnus, Tiden, finner det klokt att dra åt sig sin vidsträckta, kyliga livboj för att samla sig. Quest skjuter upp axlarna och kramar mikrofonen.

Det greker med all rätt rasar mot är en framtid av frusna löner, 20 procent permanenta sänkningar av socialbidrag och löner för offentliganställda (grovt skuret, för den på existensminimum, att inte äta något under en av arbetsveckans fem dagar). Emedan en matfri dag kanske inte skulle påverka den europeiska folkhälsan negativt, rör det sig om en så kännbar försämring, ett så kraftigt brott mot tillväxt och ekonomisk utveckling – och därtill en förolämpning från den grekiska staten, en stat inte i den bästa av dagrar hos allmänheten, även före krisen – att saven naturligtvis stiger även i den mest souvlaki-sordinerade spartan.

Nej, vad vi nu ser är en episk uppnystning av allt vi vet: allt vi betraktar som civilisation, kultur, ekonomi – JISSES – själva d e m o k r a t i n! Väven för vår världsålder sprättas härmed slutgiltigt upp. 2500 år av uppstigning mot folkstyre: universitet: vetenskap: själ och hälsa: välfärd och ett gott samhälle: dygd: hjältemod: mytisk storhet: utforskande av den yttre rymden – astronomin – samt den inre – psykologin. Uppslukade av Okeanos, som snabbt rullar tvärs över hela himlen och sedan sakta lägger sig om oss som en varm, blöt frottéhandduk.

Det är med skräckblandad förtjusning jag hälsar den annalkande världsåldern välkommen. Jag gillade ju den som var. Kände en djup samhörighet. Fisk. Jag, Jesus och världen, fisk. Känner till och med lukten av fisk om jag sluter näsborrarna. Gillar fisk. Vattumannen? En säregen utomjording som trivs som bäst när världens ocean omslutit och uppslukat allt vi vet under sin trolska, akvatiska mantel. En obegriplig, om än fryntlig, figur. Blubb!

Som en fantastisk prolog till den globala uppvärmningens följder, långt innan det blev salongsfähig vetenskap (för att inte tala om den enda tillåtna politiska frågan) visar oss JG Ballard redan 1962 i The Drowned World hur temperaturökningen smälter polerna, skapar en tropisk värld av laguner och ormbunkar, dränkta städer och leguaner. Men inte, förvånansvärt nog, i någon dystopisk eller hopplös ton. Snarare i en sober insikt om ett efterlängtat återvändande från vår förljugna teknologiska komplexitet: en primal, episk hemkomst. Ett länge uppskjutet utforskande av det sista gränslandet – den inre rymden.

Just as psychoanalysis reconstructs the original traumatic situation in order to release the repressed material, so we are now being plunged back into the archaeopsychic past, uncovering the ancient taboos and drives that have been dormant for epochs. Each one of us as old as the entire biological kingdom, and our bloodstreams are tributaries of the great sea of its total memory. (The Drowned World, JG Ballard, 1962)

Vår översvämmade värld omsluter oss som en ljum, skön hinna: amnion: en amnionisk tillvaro.

Vi, så att säga, i det mest biologiskt tänkbara avseendet, återvänder hem.

Hem till det stora havet.

Det enda havet.

Okeanos.

Där Sokrates väntar på oss. Renare än någonsin.