I nyliberalernas klor
I krisens ögonblick tillåts långivarnas villkor komma före grundläggande principer om demokrati, välfärd och ekonomisk trygghet och stabilitet. Det är nu två år sedan krisen i Grekland startade. I dagarna har trojkan IMF, ECB och EU förhandlat fram ytterligare lån motsvarande 60 miljarder euro. Grekland har tidigare fått 110 miljarder euro. Villkoren är tuffa: för att få lånen måste Grekland prestera. Och vilka är de gängse åtgärderna för att få ner offentliga kostnaderna? Jo, man säljer ut statlig egendom, skär ner offentliganställdas löner, höjer momssatser, ökar pensionsåldern, skär ner offentlig personal och privatiserar brett.
Grekland har ett budgetunderskott (högre kostnader än intäkter). EU:s stabilitetspakt dikterar att underskottet hos medlemsländerna inte får överstiga 3 procent av BNP. Grekland lyckades chocka EU år 2009 när det verkliga underskottet på 13 procent avslöjades. Andra exempel: USA har också 13 procent underskott och högre statsskuld än Greklands medan Storbritannien har 11,5 procent underskott och högre statsskuld än Portugal och Spanien.
Varför har då Grekland lyckats få ett så ”stort” underskott? Det man vanligtvis hör är att greker är lata, tar ut pension tidigt och att den offentliga sektorn är överdimensionerad. Detta stämmer inte. Greker är inte latare än några andra, jobbar långt fler timmar än de genomsnittliga europeiska medborgarna med en faktisk pensionsålder i nivå med svenskarnas. För övrigt skulle amerikanerna enligt det resonemanget vara lika lata. Att den offentliga sektorn är överdimensionerad beror på att dess utgifter inte kan täckas. Och detta beror bland annat på att skatteunderlaget är för lågt. Men den riktiga boven i dramat är att Grekland har en utbredd och systematisk svart sektor som både förutsätter och upprätthåller korrupta politiker.
Det fanns även globala finansiella orsaker bakom krisen: spekulationen mot euron av hedgefonder samt amerikanska ratinginstitut som länge rankade Greklands kreditvärdighet högre än vad det egentligen var. Här ska också korrupta grekiska politiker hållas ansvariga.
Under de senaste förhandlingarna så lät trojkan meddela att de under inga omständigheter kan tänka sig förändra lånevillkoren som Grekland tagit emot (skriva av delar, förändra räntesatsen etcetera). Istället är man intresserad av att ge fler lån, i utbyte av omstrukturering av Greklands ekonomi. Varför? Franska och tyska pensionspengar har investerats i grekiska statsobligationer. Om inte Grekland kan betala av tidigare lån så går franska och tyska pensionspengar förlorade. Alltså, pumpa in nya lån för att låta karusellen fortsätta snurra.
Hela systemet är djupt dysfunktionellt och mycket farligt. I skuggan av de åtgärder som Grekland påtvingas finns alternativa åtgärder. Till exempel går det att förstärka den offentliga sektorn, beskatta höginkomsttagare och skattebefriade verksamheter, beskatta finansiella transaktioner och inte minst komma till rätta med den utbredda svarta sektorn och korruptionen. Detta ger ett högre skatteunderlag som underlättar finansieringen av de offentliga utgifterna (jämför med UK Uncuts).
Faktum är att den offentliga sektorn förstärker och stabiliserar ekonomin överlag. Att per definition utgå ifrån att privatiseringar av så pass centrala funktioner som hamnar, transportsektor och telekommunikationer förbättrar verksamheterna (effektiviserar, sänker priser och ökar tillgängligheten) är kunskapsfientligt – det finns alltför många exempel på motsatsen. För att inte tala om den uppenbara risken av en skuldfälla av gigantiska proportioner då den generella betalningsförmågan hos befolkningen sjunker dramatiskt i takt med att man försvagar den offentliga sektorn. Men att sälja av offentlig sektor för kortsiktig ekonomisk stabilitet försvaras; vår egen guru Anders Borg lyfter i sammanhanget fram Lettland som ett praktexempel där man har kommit långt med att amortera sina lån. I samma land kan 20 procent av befolkningen inte betala sina vardagliga gasräkningar. I Grekland märker man också av problemen; slopade bidrag, nedläggning av företagsfilialer, avskedad personal inom offentlig sektor, sänkta löner och höjda momssatser på bland annat livsmedel, vilket ytterligare försvårar en redan ansträngd vardag. Resultat: hög arbetslöshet, social oro, brottslighet, rasism, stagnation, recession och migration.
Åtgärderna som krävs av Greklands långivare är ideologiska. I nyliberalismens idébank ingår en försvagad offentlig sektor, privatiseringar av allmänna intressen, ökad individualisering, ökad materiell tillväxt, ökad konkurrens och minskad självständighet. Och kriser, dem älskar man att sköta.
Men rösterna ifrån Sydeuropas gator är tydliga: ”Europas folk – res er!”