Den lyckliga massan som dansade till Angie Stone på söndagens slutkonsert hade kunnat stå i regnet hela natten för att dansa till den säkra souldrottningens sköna röst. Och med henne i frontlinjen har festivalen nu äntligen balans mellan kvinnliga och manliga artister. Tillsammans med Cassandra Wilson, Zap mama, Andreya Triana med flera fanns en stark kvinnlig trupp som utgjorde några av de bästa akterna på festivalen. Det smakade mycket soul, men med tydlig jazzförankring.

Andreya Triana var den artist som överraskade mest. Jag hade aldrig hört talas om henne förut, men hennes konsert var något utöver det vanliga. Hennes fantastiska röst och märkliga kompositioner lovade gott inför framtiden. Triana jobbade med ljudeffekter och loopade sin egen röst. Jag som inte bara älskar musik utan även ljud och ljudeffekter tycker att det lät spännande med en tjej som tydligen samlat på ljud från Londons stadsmiljö.

Några som också gillade att jobba med ljud var Zap mama. Deras sångerska Marie Daulne använde sitt kroppsspråk och hon och körarna visade att rösten är ett outtömligt instrument att jobba med. Det var som att ryckas med på en resa där allt kunde hända. Det blev magiskt därinne på Skansens dansbana Galejan som var festivalens lilla scen. Jag hade helt enkelt glömt bort hur mycket jag gillade Zap mama när jag såg dem på Urkult. Även där bjöd de på en spektakulär show.

Värt att uppmärksammas var även Robert Glasper experiment. Det var en unik blandning av olika genrer som klassiskt, elektroniskt och hiphop, men med en tydlig jazzbakgrund med Robert Glasper vid pianot. Framför allt förmedlades spelglädje, och jag imponerades av den extremt säkra slagverkaren Chris Dave.

Stockholm Jazz har förändrats. Men det väsentliga kvarstår – musiken, den fantastiska musiken som vi inte kan vara utan.