150 av bokens 230 sidor handlar om dagens Rosengård. Kvarter efter kvarter betas av, Apelgården, Herrgården, Kryddgården och Örtagården, genom 16 personliga porträtt av människor som bott eller bor i Rosengård. Yngst är Sabah Zafar som kom till Sverige från Pakistan i trean och som nu bor på Von Lingens väg och går i åttan på Apelgårdsskolan.

Det är svårt att avgöra hur representativa de 16 personerna som generöst delar med sig av sina erfarenheter och berättar om sitt Rosengård är. Gemensamt för merparten är att de älskar sitt bostadsområde. Alla tycker att den bild som ges av Rosengård i media är skev.

Jag har själv växt upp i Rosengård och känner igen mig i både texter och bilder. Bokens fotograf Urszula Striner ger i sista porträttet sin historia om livet i Rosengård och hur hon hamnade där 1969. Hon minns att det var helt tomt på gårdarna kring Hårds väg där hon bodde och att det kändes ”som en öken”. Min egen minnesbild är en annan, men kanske byggdes von Lingens väg tidigare än Hårds väg eller kanske flyttade jag till Rosengård något år senare än Urszula Striner. Jag undrar när de olika kvarteren byggdes, men den informationen hittar jag inte i boken. Den historiska delen av boken är däremot fylld av faktauppgifter och årtal som har med storjordbruket Rosengårds utveckling att göra.

Boken kan bokstavligt talat läsas från två olika håll. När jag vänder på den får jag bland annat veta att två kvinnor drev Rosengård under mer än ett halvsekel, 1891–1960: Brita Henriette Ida Kockum (född 1862) och hennes syster Hilda Cecilia (född 1864). De två systrarna tog efter faderns död över ett mönsterjordbruk som fortsatte att få priser och utmärkelser även under deras tid.

Det är häftigt att ta del av hur Rosengård och livet där tedde sig för 130 år sedan, att de förmögna Kockumbarnen ibland gick hem från skolan i stan. Det är ju en väg man själv vandrat tidiga sommarkvällar efter fest i centrum. Man får även veta att det redan på den tiden, i början på 1900-talet, innan andra världskrigets utbrott, kom invandrare till Rosengård, galizier från dåvarande Polen som i dag är Ukraina.

Lantbruket Rosengårds historia och de fina bilderna gör att jag vill besöka Drömmarnas hus som tycks vara något helt annat i dag än på 1970- och 80-talen, då jag hade vägarna förbi där. Särskilt personalmatsalen, där arbetarna samlades till frukost och middag, tycks välbevarad med Hilda Kockums ordstäv på matsalsväggarna: ”Goda seder framåt leder”, bland andra.

Det ligger i sakens natur att dagens Rosengårdsbors livsöden är mer gripande än den förmögna Kockumfamiljens eftersom de ju inte låter sig intervjuas. Flera av de personliga porträtten vittnar om hur svår och lång deras väg till Sverige och Rosengård varit. De är oerhört tacksamma över att få ha kommit till Sverige och de är mycket stolta över sitt Rosengård. Den bilden skymtar sällan fram i mediernas rapportering. I Rosengård bor 23 000 människor, lika många som i Trelleborg. Det finns självklart mer att rapportera om än brinnande bilar.

Den här boken borde läsas av alla Malmöbor. Till och med jag, som vet att Rosengård inte är helvetet och att mediebilden är förvriden, behöver påminnas om att det finns ett annat Rosengård. Den här boken borde vara kurslitteratur på landets alla journalisthögskolor och medieutbildningar, och den är definitivt obligatorisk läsning för Malmös politiker. Effekten av att om och om igen, i intervju efter intervju, läsa om hur Rosengårdsborna måste försvara sitt område är att man faktiskt inser hur absurd mediebilden är. Det greppet är bra.

Det jag saknar i boken är en djupare diskussion om skolan. En bra skola är en förutsättning för att folk ska vilja flytta till ett bostadsområde. Problemen nämns i några av porträtten, men inte i proportion till hur stora de är. Det börjar så smått komma fram att det finns en förlorad generation i Rosengård som inte har fått chansen att lära sig svenska på dagis vilket följaktligen lett till att de inte klarar av sin skolgång. Dessa barn har lämnats åt sitt öde av politiker och rektorer som inte tagit sitt ansvar.

Allt är inte grönt och skönt i Rosengård och den ickefungerande skolan är samhällets största svek mot barnen här och mot Rosengård som område. Rosengård skulle med sin mångfald kunna bli en guldgruva för hela Sverige, inte bara för Skåne och Malmö. Rosengård borde ha Sveriges bästa skolor – potentialen finns. Under leken skulle barnen kunna lära sig kinesiska till exempel – redan på dagis.

Jag hade gärna gett mina barn den chansen. Det är ett ämne som förtjänar en egen bok.