Kommentar 
Afghanistan

Enligt Petraeus hade 1 355 av talibanernas fotsoldater gripits mellan maj och juli 2010, medan 1 031 talibaner hade dödats och 365 upprorsledare gripits eller dödats. Även senare under året kom den amerikanska militären med uppgifter om att många upprorsmän dödats eller gripits. I december hävdade Petraeus överkommando att 4 100 talibaner hade gripits och 2 000 upprorsmän dödats under de föregående sex månaderna. Dessa uppgifter låg till grund för en ny form av medierapportering där elitstyrkornas framgångar lyftes fram som ett bevis för att USA hittat en vinnande strategi i Afghanistan. 

Men officiella uppgifter visar nu att över 80 procent av de påstådda talibanerna släppts inom bara några dagar, efter att det framkommit att de var oskyldiga till anklagelserna. Och än fler släpptes senare från USA:s huvudfängelse Parwan vid flygbasen i Bagram, efter att deras fall granskats noggrannare. 

Tidpunkten då Petraeus gick ut med uppgifterna om antalet dödade och infångade talibaner tyder på att han kände till att många av de gripna så kallade fotsoldaterna i själva verket inte alls var talibaner. 

Att kontrollera uppgifterna om antalet dödade talibaner är omöjligt. Det är däremot möjligt att kontrollera hur många talibaner som fångats in genom att jämföra det uppgivna antalet med de officiella uppgifterna om hur många fångar som skrivits in i Parwan. 

Afghaner som fångas in av USA:s eller Natos styrkor får enbart sitta gripna i upp till två veckor. Därefter ska personen antingen släppas eller överföras till fängelset Parwan. 

Ett icke hemligstämplat militärt dokument som IPS kommit över visar att endast 270 nya fångar skrevs in i Parwan under de 90 dagar som förflöt mellan maj och juli förra året. Sammantaget innebär detta att fler än fyra av fem påstådda talibaner som gripits under denna period släpptes inom två veckor.

Major Sunset R. Belinsky vid den Natoledda Isaf-styrkan bekräftade för IPS i september förra året att siffran 1 355 även inkluderade personer som man bara misstänkte för att ingå i talibanernas styrkor. Petraeus fortsatte dock att utnyttja mediernas bristande kunskap om de stora skillnaderna mellan antalet infångade så kallade talibaner, och det betydligt mindre antal som senare verkligen kunde betraktas som upprorsmän. 

I december 2010 fick Bill Roggio, som driver webbsajten The Long War Journal, uppgifter från Isaf som gjorde gällande att 4 100 ”fiendesoldater” hade gripits och 2 000 talibaner dödats mellan 1 juni och 30 november samma år. Under dessa sex månader skickades dock enbart 690 personer till Parwan, enligt de officiella källorna. Det motsvarar 17 procent av de 4 100 påstådda talibaner som under denna period hade gripits. 

Ett stort antal av dessa 690 fångar släpptes dessutom senare från Parwan, vilket innebär att närmare 90 procent av de påstådda talibaner som gripits senare fick släppas. 

De som sitter fängslade på Parwan släpps enbart när bevisen mot dem är så svaga – eller obefintliga – att det blir omöjligt för den amerikanska militären att motivera varför de ska hållas kvar. 

Petraeus uppgifter om antalet gripna talibaner var en viktig beståndsdel i en strategi som syftade till att sprida en mer gynnsam bild av utvecklingen i kriget i Afghanistan. 

Efter att ha intervjuat Petreus i september förra året skrev Associated Press-reportern Kimberly Dozier att överbefälhavaren var väl medveten om svårigheterna att visa upp framgångar i ett krig ”som utkämpas i hundratals små utspridda strider, där fronterna inte flyttas och där städer inte faller”. 

Tillslagen som genomfördes av amerikanska elitförband kunde däremot beskrivas i mer dramatiska former: ”mystiken kring välutbildade elitförband som mitt i natten gör tillslag mot intet ont anande talibanledare gör sig bra hemma”, skrev Dozier, ”i synnerhet vid en tidpunkt då många av nyheterna från Afghanistan handlar om stigande amerikanska dödssiffror och missnöje med den afghanska regeringen”. 

Petraeus såg till att utnyttja denna dramatik till fullo.