Hösten innan var jag, liksom så många andra, i Prag, på massdemonstrationerna för skuldavskrivningar i samband med IMF:s toppmöte där. Det var för mig ett slags startskott på banan som politisk aktivist. Inte det första jag gjorde visserligen, men en av de största upplevelserna både av kamp på internationell nivå och våldsam repression.

Liksom i andra fall förvandlades staden till ett slags korsning mellan festival och polisiärt undantagstillstånd, det var ingen underdrift att prata om masspsykos både på myndigheters och demonstranternas sida. Som ett gigantiskt paintballspel, läskigt och roligt på samma gång.

Vi var ännu osårbara då. Så här i efterhand har jag funderat mycket över lokalbefolkningens reaktioner, som vi skrattade åt just då. Med få undantag hatade de oss. Vi invaderade deras stad med ett för de flesta ogripbart syfte, vi slog sönder skyltfönster och skapade slagfält mitt i deras anrika centrum av storslagen arkitektur. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tänka om det. På natten efter de stora demonstrationerna, en egen historia om Ya Basta, rosafärgade sambatrummor och stridsvagnar, genomfördes en stor upprensningsoperation. Maskerade poliser i svarta skåpbilar fängslade mer än tusen festande ungdomar på några timmar, däribland mig och mina vänner.

Det var en drömlik upplevelse att bli överfallen på gatan så där, särskilt som vi både druckit och rökt hasch av tveksam kvalitet under kvällen. Vi var fyra svenskar, tio greker och en irländare som togs samtidigt, någon hade lyckats få med sig öl som skickades runt i bilen. Anlända till okänd adress fick vi stå i örnposition med andra haffade i en lång spiraltrappa som ledde ner i underjorden, de som inte orkade sparkades systematiskt omkull och fick ställa sig upp igen. Någon smekte mig mellan benen med en batong, lite ömhet mitt i all järnhård disciplin. Vid olika stationer kläddes vi nakna, fotograferades och förhördes. Sedan sattes vi i stora burar av metallnät i någon slags bisarr underjordisk gymnastiksal. 20 i varje bur, sammanlagt 126 personer. Stämningen var överlag ganska god det första dygnet – innan folk blev hungriga. Efter 40 timmar ungefär fördes vi därifrån och utvisades ”en masse”, även de turister som kommit i kläm på grund av sin klädstil.

Jag trodde då att jag upplevt kvarlevor av en kommunistdiktatur, något alltigenom osvenskt.

På morgonen den 14 juni vandrade jag in på Hvitfeldtskas skolgård. Jag skulle hämta rekvisita för en gatuteater som vi lämnat i skolan över natten. Ett fyra meter långt jesuskors och några meter rep att binda armar och ben med. Det var en underbar morgon, och senare samma dag skulle korsfästelsen ske som avslutning på ”Bush not welcome”, dagens demonstration. Att bygga ihop korset gick snabbt, så jag tog mig tid att vandra över till Food not bombs frukostkök i andra änden av skolgården. Överallt leende ansikten, överallt gemenskapen i att vara på rätt sida i historieboken.

Det är svårt att beskriva upplevelsen av det som sedan hände, jag vet inte vilka bilder som är mina egna eller i vilken ordning jag ska lägga dem. Jag blev varken rädd eller panikslagen. Som ett ljud för högt för att höras, men som ändå slår alla till marken. Jag tror att det kanske tog fem minuter från det att jag satt i frihetens högsäte bredvid mitt kors och åt frukost, till att vara instängd bakom rader av containrar och kravallpoliser. Visst hade jag sett repression och polisbrutalitet tidigare, i Prag som sagt. Men i Göteborg, med den massiva breda gräsrotskampanjen och den intensiva dialog som förts med polis och myndigheter inför toppmötet, här var det mer än bara vanlig repression. Det kändes som förräderi.

Vi åt färdigt vår frukost, och väntade. Minns det som en nästan andlig upplevelse, den där första timmen i fångenskap. Tystnad och spänd uppmärksamhet på varje förändring. Av någon anledning delade polisen skolgården i två delar, med dubbla rader kravallpoliser i mitten. Det var en av de mer provocerande åtgärderna eftersom vängrupper och älskande separerades från varandra, en slags allegori över maktens ständiga besatthet av uppdelning. Jag minns tydligt hur folk försökte förhandla sig över till ena eller andra sidan, medan andra kastade blommor, väskor och brev vikta till svalor över besvärade polisers huvuden.

Senare på dagen, vid tretiden, gav polisen besked i vår planhalva att de som lät sig kroppsvisiteras skulle släppas ut. Det var en lättnad för mig eftersom jag riskerade att missa teatern, men de flesta valde att stanna kvar. Jag kände mig faktiskt lite som en svikare. Tog mitt kors över axeln och släpade det fram mellan raderna av poliser. Kunde jag i efterhand få ett foto på ett enda ögonblick under den där ödesveckan vore det väl det, mitt eget Golgata på Hvitfeldtskas asfalt.

Jag fick inte ta med vare sig repet eller korset ut, visade det sig. Polisen menade att det kunde vara byggt för att användas som murbräcka mot polisavspärrningar. Jag gjorde några försök att bevisa mitt verkliga syfte, men det fanns inte tid för telefonsamtal eller vänlighet just då. Jag fick lämna lägret befriad, men naken och skamsen. Långt senare fick jag veta att korset skulle användas som ett bevis för att det funnits ”vapen” på Hvitfeldtska i rättegången mot Håkan Jaldung. På så vis blir polisinsatsen ett slags upp och nervänt korståg. Som fan läser bibeln, så tjänade och beskyddade polisen sin stad. Jag erbjöd åklagaren att vittna om detta, men blev inte kallad.

Vi gjorde ett nytt kors, och flaggor vajade i vinden. Vi voro tusenden, och mitt i tåget gick vår lilla teater. Martyrus Professionalis, ett litet företag som erbjuder absolution mot pengar. Vi sonar dina synder, pris i proportion till botgöringens svårighetsgrad. Just nu engagerade av Bushadministrationen, det största uppdraget hittills. Därför denna andra korsfästelse, ty vilken mindre botgöring skulle kunna sona en sådan man? Längst fram gick Jesus med sitt kors, en amerikansk flagga draperad runt höfterna. Sedan tåget av munkar i svarta kåpor, lakanen, långsamt mässande stoiska gestalter med coca-cola flaskor i händerna. Mellan varje strof, namn på länder som krossats under busken, ett slag med flaskan.

Det var först efter Bushdemon som jag förstod hur djupt sårad hela rörelsen blivit, och vad som nu höll på att hända. Att det skulle bli otäckt, och otäckt blev det ju. En händelse som särskilt etsat sig fast på näthinnan var den där morgonen dagen efter, strax efter demonstrationen och strax innan kravallerna på Avenyn. Jag hängde på en symbolisk framryckning mot polisavspärrningen vid Götaplatsen, som jag tror var tänkt att ersätta Ya bastas omintetgjorda aktion.

Jag vet inte vilka de var, jag känner rätt många i det så kallade ”svarta blocket”, men det var i alla fall inte just dem. Hoppas jag. De kom bakifrån, i tät formation, många. Skrek åt oss att gå ur vägen, och det gjorde vi. Främsta ledet bar kravallstaket likadant som det framför poliserna. Ett kravallstaket som avancerade mot ett annat, med var sitt slags uniformer bakom. Först vid ett givet avstånd började regnet av meningslöst motstånd. De kastade uppgrävda gatskyltar på poliserna, och det är den bilden som fastnat i mig, tungt flygande gatskyltar. Vi var en klunga av människor som fastnat vid sidan av, det stod barn där. Någon ibland oss började skandera med bruten röst, andra föll in, och maskernas batalj utkämpades till rytmen av ”Ickevåld!, Ickevåld! Ickevåld!”

Resten av veckan drev vi omkring på gatorna, hälften slagfält, hälften desperat festival. Jag minns hur vi dansade i en av otaliga ringdanser när skottet small. Vi tänkte väl typ ”vad i helvete?” och fortsatte dansa. Ringdanserna blev ett särskilt fenomen, kunde vara över hundra personer. Man kunde starta en ringdans och smyga sig iväg, sedan visste ingen vem som börjat just den ringen. Runt Vasaparken, vid Järntorget, utanför Schillerska och på otaliga andra ställen dansade aktivister sitt trots mot repression utifrån och uppgivenhet inifrån.

Det blev ingen summer of love precis, och senare samma år sköts vågen av massdemonstrationer bokstavligen ihjäl i Genua. Jo jag vet att det varit fler efter det, men just den vågen bröts där, i mitt hjärta. Sedan kom 9/11 och det eviga kriget. Rädslan slog klorna i så många av oss, förvirring, vi drog oss inåt. Plötsligt på reträtt, själva, vårt politiska språk stulet av andra intressen.

Nu börjar ju chocken släppa, inte många går längre på idén om Kriget mot terrorismen, krig är inte fred. Bilden av just Göteborgskravallerna är inte heller den längre svartvit, vi som var med minns, men har läkt och fått någon form av upprättelse. Nätverken är intakta, kompletterade med fler frågor och kopplade till tredje världens massiva folkrörelser. I söder händer det grejor som borde vara den perfekta katalysatorn för en ny våg av brett folkligt motstånd i hela västvärlden. Ändå saknas något fortfarande, den parlamentariska vänstern krymper och är låst i sin ideologiska reträtt. Frågor som global rättvisa, skuldavskrivningar, starkare arbetsrätt och öppna gränser är långt ner på den storpolitiska dagordningen. Varför?

En god vän till mig var i Tunisien strax före revolutionen, där lärde hon känna en ung man som längtade efter allt det vi tar för givet. Han var nyfiken på hur det var att leva i en demokrati, och frågade henne så här: ”Vad gör ni med all er frihet?”

Ja vad gör vi med den egentligen? Medan människor i Mellanöstern och Latinamerika störtar diktatorer och tvingar fram reformer, så växer den högerextrema rörelsen i Europa. Utan större protester klubbas beslut efter beslut om inskränkningar i grundläggande rättigheter och ökade befogenheter för kontroll och registrering. Informationsfriheten attackeras på bred front under förtäckta argument om ”säkerhet”, där källor kallas spioner och journalister beskylls för terrorism. Främlingsfientligheten normaliseras och institutionaliseras. Vår egen migrationsminister kan till och med, utan att blinka, säga rakt ut att papperslösa inte ska ha grundläggande mänskliga rättigheter, som medicinsk vård. Tredubblad vapenförsäljning på lika många år, inklusive till 15 diktaturer, är i stort sett en ickefråga.

Så gör vi med vår frihet och vår demokrati: säljer den.

Jag drar mig till minnes borgerlighetens gamla absurda mantra om att vi ”halkar efter” andra delar av världen. Ur ekonomisk synvinkel är det naturligtvis fortfarande löjligt, men i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter slog mediegubbarna huvudet på spiken.

Vi halkar efter.