Colombias parlament har antagit en lag om kompensation till offren för landets utdragna interna konflikt, som med ursprung i sociala orättvisor i dag mest kommit att handla om kontroll över narkotikaproduktionen.

Lagen etablerar rätt till skadestånd för de som har utsatts för våld av militär, paramilitära grupper eller vänstergerillorna Farc och ELN sedan 1 januari 1985. Den fastställer också att de som sedan 1991 har fråntagits eller tvingats fly från sin mark ska få den tillbaka. Det handlar om cirka sju miljoner hektar jord, en yta som motsvarar Irland.

Juan Manuel Santos, Colombias president, har sedan han tillträdde i augusti förra året betonat hur viktig en lag av den här typen är för landet. Så snart den godkändes i parlamentet kommunicerade han via twitter att det var ett “historiskt ögonblick”.

Fyra miljoner människor uppskattas falla inom ramarna för lagens avgränsningar.

Det oppositionella vänsterpartiet Polo democrático alternativo, PDA, ville ha en vidare definition som kunde inkludera fler av offren för den halvsekellånga konflikten. Med den nuvarande tidsavgränsningen har många av dem inte rätt till skadestånd. Lagen utesluter också anhöriga till civila som på senare år har dödats av soldater i syfte att bättra på siffrorna i kampen mot gerillan – en skandal som varit mycket omtalad i Colombia.

Ytterligare en källa till kritik är skadeståndsnivån, som har fastställts till maximalt 10 000 dollar per person. Bland annat PDA anser att det är en alldeles för låg summa. Regeringen menar dock att en högre nivå hade gjort det omöjligt att finansiera lagen.

Colombias tidigare president Alvaro Uribe, vars fokus låg på att slå hårt mot vänstergerillorna, har uttryckt sitt missnöje med att lagen likställer militären med vänstergerillor och paramilitära grupper.

Konflikten i Colombia har till viss del bytt skepnad de senaste åren. Såväl Farc som ELN reducerades kraftigt under Uribes tid vid makten. De paramilitär grupperna, som parallellt med Colombias armé har stridit mot gerillan samtidigt som de utövat våld mot civila och deltagit i narkotikahandeln, är enligt regeringen nu demobiliserade. En rad korruptionsskandaler, däribland samarbetet mellan paramilitärer och tidigare parlamentsledamöter, har nystats upp.

Juan Manuel Santos pekade tidigare i år ut vad regeringen kallar de ”nya kriminella grupperna” som det största aktuella hotet. Dessa ska främst utgöras av före detta paramilitärer, men är enligt regeringen inte en del av den politiska konflikten, utan snarare en sorts drogmaffia. Människorättsorganisationer och andra kritiker menar dock att regeringen misstar sig, och att de nya grupperna beter sig precis som paramilitären gjorde tidigare, med våld mot civila och anspråk på kontroll av territorium.

Colombia är utan tvekan fortfarande ett våldsdrabbat land, med en stor del av befolkningen på flykt. Enligt officiella siffror uppgår internflyktingarna till 3,6 miljoner.

Människorättsorganisationen CODHES hävdar dock att antalet är så stort som 5,2 av landets 47 miljoner invånare.

Hjärtat i konflikten är territoriekontrollen. I dag kanske inte minst för den ekonomiska fördel det innebär för gerillan och de ”nya kriminella grupperna” att styra över narkotikaproduktionen.

Och för den nackdel regeringen har av att inte kontrollera områdena. Den återlämning av mark som den nya lagen fastställer väntas bli svår och riskfylld att genomföra. Bara under 2010 mördades sextio aktivister som kämpade för bönders rätt att få tillbaka sin jord.

Lagen kommer knappast att lösa situationen i Colombia, men den anses av de flesta vara ett steg i rätt riktning. För ett slut på konflikten lär samtal mellan regeringen och vänstergerillorna behöva komma till stånd. President Santos säger sig vara villig att tala med dem så snart de visar att de verkligen vill ha fred, något han menar att de ännu inte gjort. Regeringen måste också att handskas med den korruption i statsapparaten som fortfarande anses utbredd, inte minst bland de väpnade styrkorna.

Den nya lagens utformning tyder på att det colombianska parlamentet inte ser en lösning på konflikten som nära förestående. Den har en tioårig giltighetstid och kan därmed användas för att ersätta offren för ytterligare tio år av konflikt.