”Kvinnoaktivistveckan har gett många ringar på vattnet”
Ett år innan EU-toppmötet drog Pia Emanuelsson igång ett EU-kritiskt folkbildningsprojekt på Kvinnofolkhögskolan. Det ledde till ett dygnet-runt-center där tusentals personer deltog tio dagar i juni 2001.
Pia Emanuelsson har länge jobbat med folkbildningsfrågor och när hon beviljades projektpengar från UD för ett EU-kritiskt folkbildningsprojekt om Fort Europa satte hon igång det som i juni 2001 skulle bli Kvinnoaktivistveckan. Genom studiecirklar och möten organiserade sig hundratals inom projektets ramar inför EU-toppmötet.
I mitten av juni 2001 hölls tio dagars Kvinnoaktivistvecka på Kvinnofolkhögskolan. Då låg skolan på Nordostpassagen och den 3 000 kvadratmeter stora skolan var fylld till bredden av workshops, sovplatser och dygnetruntkök.
– Det är svårt att beskriva hur betydelsefull Kvinnoaktivistveckan var. Det var så välorganiserat, platt gräsrotsaktivism.Skolan blev också en trygg plats, berättar Pia Emanuelsson.
– Vi fick så lite uppmärksamhet och det gjorde att exempelvis polisen inte kom dit.
Som en del av projektet och inför EU-toppmötet bildades också den feministiska dokumentationsgruppen Eufemia. Den ursprungliga planen var att Eufemia skulle dokumentera alla protestarrangemang, men händelseutvecklingen under EU-toppmötet gjorde att Eufemias filmare fokuserade på polisbrutaliteten istället.
En filmsekvens minns Pia Emanuelsson särskilt. Den visar hur några personer ställer till bråk och sedan får hjälp av polisen att skydda sig bakom polisavspärrningen.
– Det väcker frågor kring vilka de där personerna var. Internationellt vet vi att polisen ibland infiltrerar och provocerar.
Redan innan var nätverket mediekritiskt och under EU-toppmötet utgjorde de ett alternativ till mainstreammedias bevakning. I efterhand har Eufemias filmer bland annat använts i filmen Terrorister.
– Polisen agerade horribelt, men media var kravallkåta och rapporterade om Socialdemokraterna som gav polisen blommor. Polisen glorifierades och demonstranterna demoniserades. Det var en oerhört vinklad och onyanserad bild, och jag tycker att media hade ett ansvar att visa EU-kritikens mångfaldiga uttryck.
Pia Emanuelsson kritiserar också att händelserna kring Göteborg 2001 splittrade aktivister och gav en ensidig berättelse om våld.
– Vissa demonstranter lät sig luras in i medias dramaturgi och tävlade om att ta avstånd från de andra våldsamma demonstranterna. Men det verkliga våldet är inte några stenar, utan polisvåldet, militärt våld och att EU låter människor som flyr med båt drunkna vid gränserna.
När Pia Emanuelsson ser tillbaka på Kvinnoaktivistveckan tio år senare är det två saker hon lyfter fram.
– Dels att vi, trots att många av oss är lesbiska, använde ordet kvinna hela tiden, då beskrev vi oss inte som queer- eller transaktivister. Och dels att vi jobbade intersektionellt, även om vi inte använde ordet, redan då. Vi kombinerade klasskamp, antirasism och feminism.
– De där dagarna betydde jättemycket, inte bara då utan det har utgjort en bas för organisering och politiskt arbete som fortfarande pågår.
Läs aktivisters berättelser om Göteborg 2001:
Pia Emanuelsson: "Kvinnoaktivistveckan har gett många ringar på vattnet"
Per Plüschke: "Polisen sa att jag var en uppviglare"
America Vera-Zavala: "Attac har spelat ut sin roll"
Anders Svensson: "Jag trodde att de skulle döda mig"
Ola Mattson: "Polis och aktivister slog sönder möjligheterna"
Ursula Egidius: "Jag anmälde polisen och fick rätt"
Karin Dalborg: "Fritt Forum försvarade demokratin"
