– Jag fick nyligen ett brev från Göteborgs-Posten med frågan ”Vad är ditt främsta minne av Göteborgskravallerna”. Det är häpnadsväckande att polisen öppnade eld vid flera tillfällen och allvarligt skadade en person, men att den bild som fortfarande förmedlas handlar om kravaller. EU-toppmötet för mig handlade inte om kravaller. Det handlade om samordnad repression, som borde beskrivas som skotten i Göteborg, liksom skotten i Ådalen.

Inför EU-toppmötet fick Pär Plüschke och några av hans vänner sovplats på Hvitfeldtska gymnasiet.

– På torsdagsmorgonen vid 10-tiden satt vi på en stenmur och åt frukost när det plötsligt marscherade in massor med poliser. Det kändes helt overkligt. Efter hand ersatte de poliskedjorna med containrar. Folk försökte hantera situationen, på olika sätt. Vissa var rädda, några bröt upp gatsten och maskerade sig, de flesta gjorde ingenting.

Pär Plüschke och några till ordnade då ett stormöte för att diskutera vad man skulle göra. Ett par hundra personer deltog.

– Det var svårt att höra eftersom helikoptrar hovrade ovanför, så vi hade en megafon som gick runt.

Genom Göteborgsaktionen fick de veta att polisen hävdade att det fanns vapen inne på skolan.

Efter långa förhandlingar med polis om huruvida de instängda skulle få gå ut och om Ya Bastas vita overaller och liggunderlag skulle räknas som vapen, kom vid 17–18-tiden beskedet om att de slutligen fick ta med sin packning och lämna skolan.

– Men vi släpptes inte igenom avspärrningarna.

Av förhandlarna fick de höra att dialogpolisen hade fått sitt mandat indraget och att alla skulle gripas.

– Vi drog ihop ett möte igen och beslöt att återvända till skolan. På tillbakavägen red polisen ner Ya Basta och det utbröt en stunds stenkastning. Jag minns att en polishäst utan ryttare drog omkring och fick lugnas ner av några aktivister. En vän blev biten i ansiktet av en hund när hon låg på marken.

– Jag var förbannad. Här hade vi under en hel dag försökt att hitta en demokratisk lösning och likt förbannat går de in med våld.

Pär Plüschke visiterades när en polis kom fram och pekade ut honom.

– Han sa: här är uppviglaren, jag såg honom prata i megafon. Då visste jag att det var kört.

Något mer hann inte Pär Plüschke uppleva av de möten och demonstrationer som pågick – han togs till häkte och fick sitta där 43 dagar.

– Det var en varm sommar och jag satt isolerad. De första dagarna fick jag inte gå ut alls, sedan en halvtimme på taket varje dag i en tårtbitformad rastbur.

– De första dagarna hatade jag bara, det var hatet som bar mig.

Senare kom advokaten med beskedet om att åtal väckts.

– Han sa att det var värsta tänkbara scenariot: anstiftan och anföran av våldsamt upplopp som kan ge tio års fängelse.

I den tre dagar långa rättegången visades ihopklippta filmer, där Pär Plüschke inte ens var med.

– Jag har förstått att det var så på andras rättegångar också, att de försökte skapa bilden av tre dagars samordnade våldsamma kravaller för att sätta stämningen och visa vilka vi var.

Åklagaren yrkade på fyra års fängelse, nämndemännen var oeniga, men domaren frikände Pär Plüschke.

– Det hela var en traumatisk upplevelse. Det lämnade en känsla av att vara övervakad och maktlös, att oavsett vad vi gör kommer det sluta med att polisen slår ner på oss. En svartsyn, som det har tagit lång tid att övervinna.

Pär Plüschke menar att händelserna de där dagarna i juni 2001 har påverkat både honom och rörelsen.

– Det viktiga är att dra lärdom av det vi upplevde under och efter EU-toppmötet. Jag var ganska naiv innan, trodde att vi kunde rida vidare på den globaliseringskritiska våg som fanns då. Det var en fin känsla, men den har ersatts av insikten att vi lever i ett konfliktsamhälle och att det inte räcker att visa att vi är många som vill något annat för att få till en förändring. 

– Man får bygga där man står, bor och arbetar för att skapa förutsättningar för grundläggande samhällsförändring.