”En värld som ser annorlunda ut, en värld utan utsugning, en värld med demokrati, en värld utan rasism, en värld med jämlikhet, en värld utan krig, en värld där alla människor har samma värde och lika rättigheter. En värld där klyftorna minskar istället för att öka. En sådan värld krävde vi och vill ha. Dessa våra krav möttes med polisiärt övervåld, förakt för demokratin från ljugande poliser, journalister och politiker samt hets mot demonstranter från journalister och politiker av alla kulörer.”

Så skriver Anders Svensson på sin blogg Zaramis. Han satt i Göteborgsaktionens demonstrationsledning, i ledningen för anti-Bush-demonstrationen samt var med och arrangerade Nej till EU-demonstrationen.

– Det var det jag sysslade mest med, men på grund av händelseförloppet förhandlade jag också med polisen, berättar Anders Svensson, som bland annat deltog i förhandlingarna för att få ut de som var instängda på Hvitfeldtska.

Men det blev kvällen den 16 juni som skulle påverka Anders Svensson mest.

– Jag var på Schillerska när polisen gick in med nationella insatsstyrkan och skrek åt oss, tvingade oss att ligga på mage. Jag låg 45 minuter, men vissa utlänningar fick ligga i fem timmar. Jag trodde att de skulle döda mig. I efterhand har jag frågat poliserna vad de skulle ha gjort om jag inte hade lydit dem. Då hade vi skjutit, sa de.

Till en början efter det led Anders Svensson av posttraumatiskt stressyndrom, och han är fortfarande stresskänslig.

– Men närheten till döden förändrade min syn på livet, till en mer positiv.

Och Göteborg 2001 var bra för vänstern och den globala rättviserörelsen, enligt Anders Svensson.

– I motsats till vad de flesta tror så växte de flesta vänsterorganisationer efteråt, det var först 2003 som aktiviteten började minska. Media vill ofta inte höra det, och de vill få oss att säga att vi ångrar allting. Men det är i alla fall inte något som jag tänker säga.