Inför EU-toppmötet planerade olika grupper och organisationer seminiarer och demonstrationer på olika håll. Karin Dalborg och tre ytterligare personer startade därför Fritt Forum för att allt skulle samlas på ett ställe.

– Vi ville försvara demokratin och föra tillbaka frågor som avpolitiserats, som rättvisefrågor och hur makten förskjutits till transnationella bolag och Internationella Valutafonden och Världsbanken.

Framförallt minns Karin Dalborg bildskärmsdialogen, där en enorm bildskärm sattes upp vid Viktoriabron, via vilken aktivister kunde prata dirent med EU-politikerna inne på toppmötet.

Totalt besökte 35 000 personer Fritt Forum, men i media var det tyst.

– Vi var beredda på att om något mer bildmässigt skulle hända så skulle fokus vara på det, men vi var ändå förvånade att så pass lite slog igenom i eventstaden Göteborg, där det brukar skrivas mycket om andra stora arrangemang. Samtidigt så skapade vi ett offentligt rum, som fanns även om det inte fanns i media.

För Karin Dalborg innebär Göteborg 2001 blandade minnen.

– Dels minns jag allt engagemang från alla människor och organisationer, och dels är ett starkt minne hur det liknade en krigszon där helikoptrar cirkulerade hela tiden. Fritt Forum blev som en fredad zon där varken maskerade aktivister eller maskerade poliser var välkomna, och där vårt Röda Korstält fick ta emot 14-åriga flickor med chockskador. Det var tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

År 2002, inför riksdagsvalet, arrangerades Fritt Forum igen.

– Man kunde känna av konsekvenserna efter Göteborgshändelserna, att många tappat förtroendet för andra parter. Många unga blev ännu mer skeptiska till politiker, rättsväsende och polis. Och politikerna verkar ha blivit skeptiska till sina egna medborgare.

Karin Dalborg och de andra lade ner Fritt Forum och hoppades att andra skulle ta vid.

– Den här typen av arenor för samhällsdiskussion behövs och det jag har lärt mig av Göteborg 2001 är att om man går samman är det möjligt att skapa.