How can we hang on to a dream?

How can it really be the way it seems?

Tim Hardin

Under den Gula kejsaren för nästan 5 000 år sedan föddes och närdes vetskap och under som skulle få dagens fascination över moderna teknologier som sociala medier och mobiltelefoni att framstå som fånig, fyrkantig och futtig. Denna levande, eklektiska kultur krossades med stål och bokbål i och med senare dynastiers konsolidering av makten. En politisk stabilitet som håller än i dag. Vapenmakt och drömkontroll – alltid lika effektiva verktyg för att skapa enhetlig lydnadskultur.

Vi är förmodligen mindre fria i dag än i 30-talets Tyskland. Men vi har långt fler kosmetiska friheter nu. I vår resa från en värld med sanna demokratiambitioner (franska revolutionen, tyska upplysningen, amerikanska konstitutionen) till en av diktatur – ett förslavande denna gång inte bara av kroppen utan också av själen – är det viktigt att minnas och kämpa för detta mantra: Ni kan i alla fall aldrig ta våra drömmar ifrån oss!

Men det är här jag tror att den nya myndigheten behövs. Det informationssamhälle vi har skapat inte bara riskerar, utan håller i allt högre grad redan på, att kapa vår fantasi, underminera våra drömmar och – därigenom – krossa vårt hopp. Myndigheter i all ära – nödvändig är även den fribrytande Drömriddarorden – med namn som JG Ballard, Evariste Galois, Superbrothers, Edward Ka’spel, Bill Drummond, Terence Malick – dessa kommer att hyllas som hjältar i en upplyst framtid snarare än Freud och Jung.

De senare tjänade till att formalisera, katalogisera och klassificera våra drömmar. Ett projekt som ju när man tänker efter faller på sin egen orimlighet – vilket torde vara uppenbart för alla som någon gång har drömt en dröm. Precis lika befängt – och fascistiskt – som att ha en schablon, en ram – une malle mal – för sina bekanta; sitt så kallade sociala nätverk.

Hatten av för dem som fortfarande idkar personlig kommunikation, skickar små tips om kulturella guldådror långt utanför de gängse drömramverken. En devis som verkar som den raka motsatsen till de virala sociala nätverken – att göra vardagen lite roligare för lagom många – skulle den Gula kejsaren nicka instämmande till. Dessutom är detta – det avsiktligt och med finess avgränsade – något som ingen reklambyrå av i dag skulle kunna komma på.

Med det sociala nätverksslaveriet blir varje användare sin egen reklambyrå, ytterst fjättrad av de osynliga spelreglerna och därmed precis lika begränsad som de professionella. Med samma logik som det är alla konstnärers plikt att frita denna värld, som har kapats av reklamarna, är det alla skrivande människors plikt att revoltera mot kvittrifieringen av det skrivna ordet. Bloggar, klotterväggar, chattar – allt som syftar till att förstöra vår koncentrationsförmåga – måste bekämpas inifrån, utifrån och flogiston.

Fram för de långa meningarna, den omständliga omvägen till poängen, synvinkeln som bara kan uppfattas om du läser texten när du är på ett visst humör. Revolutionen kommer inte att Twitterifieras.

Låt oss återvända till Tim Hardins refräng ovan. Vi betänker den första utsagan: Hur kan man gripa tag i en dröm? Samt den andra: Hur kan verkligheten verkligen vara som den verkar? Tillsammans skildrar de en konfluens (sammanflytning) av dröm och verklighet. Kanske är det dessa två livsviktiga floders konfluens som Sokrates talar om i det mångbottnade, dunkla tal han håller strax innan han dricker en kopp gift (se Phaidon).

Nej, man måste göra en tydlig distinktion mellan dröm och verklighet anser jag. Det är att de två samspelande sidorna av varat har blivit förflummade som är vår tids problem – på bekostnad av både dröm och verklighet. Och för att inte verkligheten ska lösas upp slutgiltigt måste vi rädda den utrotningshotade drömmen. Fridlysa den. Bilda Drömvårdsverket. Upprätta (S)narkologiska nationalparker. För att vår individuella och kollektiva återhämtning ska bli möjlig.

Kulturmänniskan av i dag må sova. Men hon ska drömma också!