KOMMENTAR Sveriges behandling av flyktingar

Ett bylte på golvet. Det är vad en människa kan reduceras till. Ett veckoslut i april 2011 låg fyra bylten på i en flygplatshall i Tasjkent, Uzbekistan. Migrationsverket hade förflyttat en familj dit i hopp om att de skulle få försvinna där.

Egentligen börjar historien med världskrigen under 1900-talet. Vid krigens slut delades mark upp mellan de olika inblandade länderna. Folkgrupper föstes runt och fick plötsligt nya nationaliteter. Så hamnade en grupp turkar från Georgien i Uzbekistan – då en del av Sovjetunionen. De kallas nu mesketer och blev i början av detta sekel utsatta för etnisk förföljelse. Uzbekistan blev en diktatur, som nyligen körde ut representanter för Human Rights Watch.

En mesketisk familj vågade till slut inte stanna i sitt land. De kunde knappt gå ut och handla mat, och barnen kunde inte gå till skolan utan risk för att bli misshandlade. Familjen sålde sin bostad och alla ägodelar och lyckades ta sig till Sverige, som de hört skulle vara ett demokratiskt och rättvist land.

Efter två år av asylsökande fick de sitt slutliga avslag. Migrationsverket ansåg inte att de styrkt sin identitet och såg inga problem för dem att återvända till sitt hemland.

Barnen hade genast vid ankomsten börjat i svensk skola. Den äldsta dottern drömde om att utbilda sig till läkare. Hennes yngre bror var mer intresserad av sport.För att rädda barnen undan ett liv i förföljelse lämnade föräldrarna dem en morgon och gick under jorden. Med föräldrarna försvunna, placerades barnen i fosterhem i Falkenberg. Då och då hämtades de till förhör på Migrationsverket, som ville veta om barnen hört var deras föräldrar var. Så förflöt ytterligare två år.

Under dessa år drog sig föräldrarna fram på ströjobb, övernattade i cykelrum och källare. Båda föräldrarna lider av olika fysiska sjukdomar förutom deras dåliga psykiska tillstånd.

En dag i mars i år orkade de inte längre och överlämnade sig till Migrationsverket, som satte dem i sitt Förvar. Där försökte mamman begå självmord. Hon togs till sjukhus i ambulans vid tre tillfällen.

Den äldsta dottern, som nu hunnit fylla 18, anordnade en stor manifestation i Falkenberg och fick stöd av skolkamrater, lärare och till och med kommunpolitiker. Dottern kontaktade också en advokat för att överklaga utvisningen.

Migrationsverket avslog allt även denna gång, trots ett omfattande läkarintyg om föräldrarnas ohälsa och risken för att de inte skulle överleva en utvisning.

Veckan efter manifestationen hämtades dottern av polis och sattes i förvar i en annan stad än föräldrarna. Nästa dag hämtade polisen sonen utanför hans skola, efter att de ringt rektorn och frågat om att han var där.
Klockan sex morgonen därpå körde polisen föräldrarna till flygplatsen, där ett chartrat plan väntade.

Migrationsverket skickade med en tjänsteman och en läkare på grund av föräldrarnas dåliga hälsa.

Vid gränskontrollen i Tasjkent blev familjen inte insläppt, eftersom polisen där inte ansåg att de var uzbeker. En utredning gjordes, och under tiden hölls familjen inlåst på flygplatsen, där de fick sova på golvet. Första dagen fick de varken mat eller vatten.

Migrationsverkets tjänsteman och läkaren for in till Tasjkent och tog in på hotell tills återresedagen.Mamman försökte vid två tillfällen begå självmord genom att kasta sig ut från en balkong. En ambulans kom till flygplatsen.

Efter tre dygn kom uzbekiska myndigheter fram till att familjen inte var uzbeker. De flögs tillbaka till Sverige.Samma dag for barnen tillbaka till sina fosterfamiljer. Dottern använde påsklovet till att läsa ikapp inför fyra prov, som hon missat under den ofrivilliga resan till Tasjkent.Föräldrarna fick bo i en av Migrationsverkets jourlägenheter, tills vänliga människor erbjöd dem en bostad nära Falkenberg.

Tidigt en morgon därefter väcktes dottern av knackningar på dörren. Hon gick yrvaket och öppnade, iklädd endast pyjamasbyxor och ett linne. Utanför stod fem poliser, som trängde sig in utan att visa legitimation eller beslut om husrannsakan. Två polismän tryckte upp henne i ett hörn och kroppsvisiterade henne, trots att hon knappt hade kläder på sig. Fostermodern kom ut och frågade upprört vad de höll på med.

Alltså: två icke identifierade manliga poliser tvingar sig till att känna på en ung flickas halvnakna kropp. En ung kvinna, som flytt från förföljelser och övergrepp i sitt ursprungsland. Även om kroppsvisiteringen ingick i en legal husrannsakan, visar den knappast på något bättre omdöme.

Därefter blev dottern och fostermodern tillsagda att hålla sig undan, medan poliserna genomsökte deras hem. Poliserna tog flickans mobiltelefon och dator, men lämnade inget beslagsprotokoll eller kvitto. För allt vad hon då visste, kunde de ha varit inbrottstjuvar.

Samtidigt hade tre poliser åkt till föräldrarnas bostad och rotade runt i lägenheten, men tog ingenting.Mamman lider av trauman från hemlandet, där poliser varit inblandade – men också av polisinsatser i samband med försök till avvisning tidigare i år.

När poliserna gick in i hennes och makens lägenhet blev hon så skräckslagen att hon sprang ut och kastade sig framför en bil i avsikt att dö. Lyckligtvis råkade det vara en taxibil med en yrkesförare, som klarade att väja.Hon blev inlagd på sjkuhus med en djup depression.

Inte förrän sent på kvällen efter händelsen fick vi veta, att ärendet hade utförts av en förundersökningsledare vid Halmstadpolisen och att det handlar om misstanke om brott mot utlänningslagen. Polisen tror att dottern ljugit om var familjen kommer ifrån. Men varför just dottern, som bara var ett barn när familjen kom hit?

Tidigare, när vi fortfarande inte visste vilka som låg bakom husrannsakan, blev jag rädd och började tro att uzbekiska agenter trängt sig in i familjernas hem, förklädda till svenska poliser. Jag var på väg att polisanmäla detta.

Ett sådant här agerande liknar inte den svenska poliskåren så som jag har föreställt mig den