Leninvarvet i Gdansk, där Sovjetblockets första fria fackförening uppstod efter en strejk för snart 31 år sedan, är i dag mer en internationell symbol än ett fungerande skeppsvarv. Strejken den 14 augusti 1980 uppstod som en reaktion på höjda matpriser, men de strejkandes krav kom efterhand att omfatta tryckfrihet, religionsfrihet och frigivande av politiska fångar.

Den fria fackföreningen Solidarnosc fick som mest tio miljoner medlemmar i Polen. Historien om Solidaritet har skrivits som ett korrektiv till den tidigare statspropagandan, och några av strejkledarna har blivit historiska ikoner.

En banderoll på en varvsbyggnad visar ett porträtt av Anna Walentynowicz, ”Anna Proletären”. Walentynowicz var svetsare och kranförare på Leninvarvet under 1970-talet. Hon sålde tidskrifter som manade till uppror och det var när hon avskedades av varvsledningen som strejken bröt ut.

Anna Walentynowicz har sedan dess fått symbolstatus, men hennes egna politiska uppfattning skilde sig kraftigt från hur det polska samhällsbygget skulle komma att utvecklas, och hon har protesterat mot hur Solidaritet har representerats – utan att kunna överrösta bilden av sig själv, som frystes under sommaren 1980.

Porträttet av Anna Walentynowicz på Leninvarvet är från 2005 och taget av Michal Szlaga. Här står hon stödd på en käpp, ilsket stirrande mot kameran, inramad av en svartbränd varvslokal.

På skeppsvarvets grindar hängs påveporträtt med dedikationer, för den katolska kyrkan vill också skriva in sig i historien om frihetens revolution. Som mest fanns 16000 anställda på varvet. I dag är de 3000. Varvet har privatiserats och styckats upp i flera mindre småbolag. Den största, och närapå enda kunden var Sovjetunionen.

I dag byggs inga skepp, endast reparationer utförs. Att varvet alls existerar beror på att staten skjutit till stora summor pengar, framför allt för symbolvärdets skull – ”Varvet är vår moder, vi kan inte se på medan hon går under”, som Lech Walesa har sagt. Men enligt EU utgör de statliga tillskotten en olaglig konkurrensfördel och krav har rests på att pengarna ska betalas tillbaka.

Allt eftersom dagens ekonomiska verklighet börjar visa tydliga skillnader mot den världsbild som den officiella historien om Solidaritet vill fastställa, kommer också, parallellt med det sociala missnöjet och anklagelserna mot Walesas och Solidaritets svek, ett intresse för att gå tillbaka och titta på den komplexa situation som rådde på varvet vid tiden för strejken. I dagens ekonomiska kristider är det dags att än en gång omtolka historien, efter nya ideal.

WYSPA är en kombination av konsthall och historiskt forskningscentrum, beläget i en av skeppshallarna inne på varvsområdet. År 2000, då Solidaritet firade 20 år, ville stadsfullmäktige i Gdansk att rörelsen skulle historiceras. Aneta Szylak och Grzegorz Klaman satte ihop utställningen Vägarna till frihet där historiska dokument och konst i installationsform kommenterade historien. Staden tog över utställningen, men Aneta och Grzegorsz hade hittat både ett sätt att arbeta på och ett historiskt forskningsområde där mycket ännu var odokumenterat.

Solidaritet var inte bara en fackförening utan en folkrörelse, menar Aneta Szylak.

– För första gången i Polens historia hade vi en performativ demokrati. Efter befrielsen har vi behövt 20 år för att bli redo att kritisera vad som först togs emot som en norm: den nyliberala ekonomin.

Efter demokratiseringen vidtog chockterapi. Solidaritet var inte redo för en debatt med nyliberalismen, hade inte verktygen att föreslå någon tredje väg, säger Grzegorz Klaman.

– Ekonomin lämnades åt experter medan vi andra fokuserade på den spektakulära politikens scen: presidenten, konstitutionen, EU-medlemskap. Nu är frågan öppen igen.

Någon dialog mellan politikerna och varvsarbetarna har aldrig funnits.

– Politiker är snarast rädda för dem, för deras strejker och protester. Varvet är en het potatis, säger Aneta Szylak.

Fem år efter Vägarna till frihet öppnade utställningen Dockwatchers på WYSPA. Fler bilder och röster ifrågasatte Solidaritet. Det arga porträttet av Anna Walentynowicz hängde på WYSPA:s fasad. Dissidenter kom till tals, före detta vänner till Walesa och strejkveteraner, nu ideologiska meningsmotståndare som hamnat i kylan. Deras ovilja att kompromissa och deras isolering när de ställs inför samhällets snabba omvandling, en samtid där de inte ser sig själva accepterade, tydliggör hur gemenskapen fallit isär.

– Vi behöver hjälp av varvsarbetarna med allt vi gör. De ställer upp för dokumentation och intervjuer men också med praktiskt arbete och installationer, förklarar Aneta Szylak.

– En av strejkveteranerna, Zbigniew Stefanski, sa i en tidningsintervju: ”Vi har en röst men vi har inte ett språk som folk förstår längre. De (WYSPA) har ett språk som vi behöver, så vi använder dem för att kommunicera genom.” När vi lärt känna människorna här inne har vi blivit mindre romantiska och mycket mer pragmatiska.

Grzegorz Klaman restaurerade till utställningen den verkstad på varvet där Lech Walesa en gång jobbade som elektriker. Under öppningsdagarna fanns en av Walesas porträttlika dubbelgångare där. I en annan lokal satt en vaxdocka av Walesa på knä framför sin verkstadsbänk, som om den var ett altare.

Publiken, som bestod av gamla varvsarbetare och invånare från stan lika mycket som tillresta konstintresserade, reagerade med utlevelse: både dubbelgångaren och vaxdockan fick agera stand-in för den i våra dagar svåråtkomlige Walesa, och människor köade för att viska i hans öron, berätta för honom om sina känslor av svek och sjunga arga protestvisor från strejkens dagar.

Deltagande är inte något som kan designas, man får det ibland, som en gåva, säger Aneta Szylak.

– Det är en vilja från den andra sidan, och kommer efter genuin kontakt.

Grzegorz menar att det första steget måste vara att rensa bort den romantiska hållningen till symboler och börja tänka kritiskt och radikalt:

– Vem får lov att göra det, vem äger och förvaltar det historiska minnet? Alla måste med i den dialogen.

Förutom utställningar som kritiskt granskar historieskrivningen har WYSPA också ett program för att presentera alternativa politiska modeller.

Det kanske märks tydligast i Oliver Resslers ”Alternative economics alternative societies”, en växande samling halvtimmeslånga berättelser där politiska teoretiker och aktivister beskriver sina idealsamhällen – helt enkelt olika alternativ till kapitalismen. Och i dagarna presenterar Aneta Szylak programmet för Alternativa, en två år lång serie utställningar, publikationer och seminarier vars innehåll ska iscensätta politiska förändringsmöjligheter.