Den elfte Istanbulbiennalen, en återkommande internationell konstutställning, har precis slagit upp dörrarna. Från att de senaste åren ha varit en utställning som handlat mycket om stadsutveckling och rätten till det offentliga rummet har temat och titeln den här gången, en fråga hämtad från Bertolt Brechts sång Denn wovon lebt der Mensch? (”Vad håller mänskligheten levande?”), gett underlag till en kamp om rätten att definiera innebörden av begreppet politisk konst, där ett flertal olika fraktioner gör sig själva till uttolkare.

I de tre utställningslokalerna, utspridda över Istanbuls europeiska sida, kan man se verk av ett sjuttiotal konstnärer. Till en början känns utbudet överväldigande, men efter några dagar har man lärt känna många fantastiska verk. Själv har jag blivit förtjust i flera svartvita filmer från sjuttiotalet.

Step by step av den syriske filmaren Mohammed Ossama börjar som en okommenterad, naturlyrisk skildring av livet i en by på landsbygden, men övergår efter ett tag i bilder på systematisk misshandel av skolbarn, varpå korta intervjuer med byns ungdomar läggs in.

De unga männen berättar om hur de väljer att flytta till huvudstaden där de så småningom tvingas ta värvning i armén för att kunna försörja sig, men säger sig föredra detta framför att fastna i sin hembys religiöst ortodoxa tyranni – en form av disciplinering ersätts av en annan.

Filmen är bara ett av många exempel på verk som ger en så konsekvent svart syn på världen att det enda försonande draget finns i filmskaparens eller konstnärens egen medkänsla med sina skildrade subjekt. Få andra ljusningar erbjuds.

Kuratorerna för årets biennal är det kroatiska kollektivet What, how and for whom (WHW). I sin programförklaring motiverar de valet av Brecht, som de kallar en ”röd tråd” genom utställningen, med hans ambition att revolutionera teatern både som konstnärlig form och som redskap för social och politisk reform, vilket de själva underförstått hoppas göra för konsten.

Några egenskaper och tekniker de menar kan göra konsten politisk är, hämtade från Brecht: att skapa i kollektiv, att spräcka den illusion som skiljer konsten från publikens verklighet, att använda konsten i pedagogiska och agitatoriska syften, den breda samhällsbeskrivningen, som sträcker sig över flera skikt och klasser; och kanske mest av allt vikten av att ställa frågor hellre än att ge svar, vilket också kan skrivas om till vikten av att observera hur konst och sociala förhållanden interagerar.

Och visst går det att hitta mängder av konstverk i utställningen som kan läsas genom dessa filter, applicerade på ett världssamhälle som tycks bestå av pendlingar mellan neoliberalism och neokonservatism, med mycket lite plats över för mänskliga hänsyn. Kuratorerna verkar också hänskriva sig åt idealet om institutionell transparens, det vill säga att öppet redovisa hur institutionen fungerar. Det tar sig bland annat i uttryck i att en statistisk redovisning av deltagarurvalet vad gäller köns- och nationell fördelning ingår i utställningskatalogen. Däremot framkommer inga berättelser om hur besluten om denna fördelning togs, vilket kanske hade varit mer intressant för transparensens skull (”varför” och ”hur”, hellre än ”hur många”).

Kritik mot biennalen har riktats från en social rörelse som kallar sig Resistanbul, vilka bland annat samordnar de planerade protesterna mot Internationella Valutafondens och Världsbankens kommande möten i Istanbul i början av oktober. Resistanbul pekar till exempel ut ironin i att biennalens huvudsponsor, Koc Holding, vilka stämplar sin logo över både katalog och invigningsdagar, är vapenhandlare.

För Resistanbul betyder politisk konst också något som skapats kollektivt, men dels är konsten mer uttalat agitatorisk (det vill säga politisk konst saknar den grad av tvetydighet och ambivalens, eller akademisk objektivitet, som annars kan ses som en kvalitet i institutionellt accepterad samtidskonst), och dels är konstskaparna inte en elit av individer utan en massa. Resistanbul uppmanar som en följd av denna tolkning alla biennalens deltagare att ansluta sig till den mer anonyma verkstad där affischer, flyers och sprejmallar ska tillverkas inför de kommande protesterna.

Ett uttalande som illustrerar deras tolkning av begreppet politisk konst lyder:

”Vi måste sluta låtsas att den popularitet som politiskt engagerad konst åtnjuter på museer, i konsttidskrifter och på marknader de senaste åren har något alls att göra med att förändra världen. Vi måste sluta låtsas att risktagande i en konstlokal, att spränga gränser för form, att inte lyda kulturens konventioner, och att göra konst som handlar om politik gör någon skillnad. Vi måste sluta låtsas att konst är ett fristående utrymme, självständigt från en väv av kapital och makt. Det är dags för konstnärer att bli osynliga. Att upplösas tillbaka in i livet.”

Under biennalens öppningsceremonier ställer demonstranter upp en orkester utanför vernissagelokalen och sjunger för att locka över publiken; under det tal som hålls av styrelseordföranden för Koc Holding stör man med öronbedövande sirener inuti lokalen; och vid ett tillfälle kan man se vakter släpa iväg demonstranter från en av utställningarna, där de stått och agiterat – vakterna med händerna över munnen på demonstranterna.

Kulturkritikern Brian Holmes, som dyker upp i flera av biennalens kringarrangemang både som föreläsare och som moderator av en paneldiskussion om behovet av en världsbild, är sedan gammalt en av kuratorskollektivets samarbetspartners. Men han är framför allt en av få kulturkritker som skrivit om och debatterat förhållandet mellan aktivism och konst, och kan således sägas vara en möjlig brygga mellan biennalen och de sociala rörelserna. Under biennalens öppningsdagar är han den ende som jag hör kommentera Resistanbuls uppmaning från officiellt håll:

– Som de skrev i det där underbara brevet från människorna i Resistanbul, ”Konst ska uppgå i livet”. Och efter att man lyckats göra konst till livet, med alla livets misslyckanden, så kommer man att vilja rensa det igen, och rena begreppet, och göra livet mer som konst igen, i ett pulserande växelspel.

Brian Holmes syn på vad som är politisk konst har mycket att göra med frågan om i vems tjänst, för vem, jag skapar en avbildning av politik. Han menar att inom en institution är konsten alltid komprometterad, och i exemplet med Koc Holding skulle han kunna ha sagt (men sa det aldrig): att hävda kuratorernas oberoende gentemot utställningens sponsorer är att göra samma separation som finns mellan abstrakta beslut i finansvärlden och deras effekter för människors liv, just den separation som de sociala rörelserna protesterar mot.

Politisk konst är alltså effektiv, om den dels produceras och visas utanför sponsrade institutioner, dels om den istället för att göra bild av rörelserna (med andra ord representera dem) hellre ägnar sig åt en kartläggning av de abstrakta maktförhållandenas strukturer, deras beslutsvägar, och deras effekter på världen.

Brian Holmes har också själv samarbetat med flera konstnärsgrupper som ansträngt sig för att inom konstinstitutioners ramar istället för att representera världens exkluderade har agerat för dem. Då handlar det om att utnyttja institutionens medel för rörelsens syften, ”tills bluffen upptäcks”, som Holmes uttrycker det, ”en radikal mediepragmatism”.

Bland de medverkande i Istanbulbiennalen finns till exempel Bureau D’Etudes som producerar just världskartor och diagram över förhållanden i världsekonomin på stora posters, och Marko Peljhan, grundare av Makrolab, som kartlägger och sammanställer effekter av FN:s aktioner under kriget på Balkan.

Hur upplever slutligen de medverkande konstnärerna i biennalen sin position och sin kategorisering? Jag har bland annat talat med gruppen Etcetera från Buenos Aires, som också är gamla vänner till Brian Holmes. Etcetera började som en radikal gatuteatergrupp och deltog i de stora protesterna under Argentinas ekonomiska kris, runt 2001–2002. Hur fungerar det för dem att flyttas från sitt ganska specifika sammanhang in i Istanbuls biennal?

– De ville såklart att vi skulle ut och göra protester på gatorna i Istanbul, säger Federico Zukerfeld. Men vi sa fuck that, vi är här för att kritisera konstinstitutionen inifrån, och för att få publiken att tänka om. Publiken ska bli de agerande, vi vill ge dem en scen.

Just publiken för en konstbiennal är det inte många som haft något till övers för som målgrupp inom definitionerna för politisk konst: den är lurad men ska utbildas med radikal pedagogik; den är en borgerlig fiende som tvättar sitt världssamvete; den ska sponsra viktigare aktiviteter någon annanstans. Vad publiken tycker och vill, och vilka den egentligen består av, är det inte många som bryr sig om att fråga efter.

Bertolt Brecht får avsluta, med ett uttalande som citeras i biennalens katalog: ”Precis som för tvåhundra år sedan har vi en samhällsordning i vilken praktisk taget alla nivåer, om än på en mängd olika sätt, hänvisar till moraliska principer, inte genom att leva ett moraliskt liv, men genom att leva av moralism.”