De är galna i radio | Fria.Nu

Fördjupning


Kalle Brolin
Fria.Nu

De är galna i radio

I en park utanför det psykiatriska sjukhuset José Borda i Buenos Aires samlas varje vecka patienter och psykoterapeuter för att tillsammans göra radio. Det har man gjort i snart 18 år, och succén är given. Patienterna får egenmakt och respekt och lyssnarna berörs av öppenheten.

Första gången jag kom till det psykiatriska sjukhuset José Borda i Buenos Aires stod grindarna och alla dörrar öppna, men inga människor syntes till, varken patienter eller personal. Jag gick omkring i långa, tomma korridorer, och undrade om kliniken var nerlagd och övergiven.

På murarna utanför stod det sprejat: ”Nej till nerläggningen av Borda” och ”Hälsa är inte förhandlingsbart”. I den dammiga parken bakom betongkomplexet hade man samlats för direktsändning av Radio La Colifata, med en gammal rullbår som mixerbord och en halvcirkel av vita plaststolar uppställda under träd och palmer.

Ett av samtalsämnena i sändningen var den nya hälsovårdsplan som lagts fram av borgmästaren, Mauricio Macri, där det bland annat står att större institutioner som José Borda inom två år ska vara ersatta av mer moderna, mer småskaliga vårdformer, som till exempel kommunala utslussningsboenden och öppenvårdskontakter. Patienterna var oroade.

Radio La Colifata, ”Radio Galning”, har direktsänt varje lördag i snart 18 år, bortåt sex timmar oredigerat samtal blandat med musik. Patienterna skickar runt en mikrofon och turas om att prata om vad de vill: några sjunger en egen sång eller läser upp en dikt, andra pratar om sport eller politik eller intervjuar en gäst, några pratar om sin problemfyllda tillvaro.

De tre teknikerna bakom mixerbordet och de två studiovärdarna som springer runt med mikrofoner är i själva verket alla psykoterapeuter.

Bortåt 50 patienter medverkar de gånger jag närvarar under sändningarna. En del av dem är utskrivna men kommer tillbaka för programmets skull, några är anhöriga.

La Colifata har blivit omåttligt populärt och når varje vecka tolv miljoner lyssnare.

– Publiken tilltalas av patienternas ovanliga ordval och sätt att uttrycka sig, eller rörs av hur de kämpar för att få fram det de vill säga, säger en av de ansvariga.

Patienterna själva menar att de bryter ner muren som omger sjukhuset, kommer loss från sin isolering och får erkännande av grannarna i hemkvarteren.

– De kan komma fram till mig och säga: ”Jag hörde dig på radion i lördags”, berättar en före detta patient.

Patienterna anländer, vankar runt och hejar på varandra, slår sig ner. En kille har en papegoja på axeln, Pepa, som också ska vara med i programmet. I träden runtom oss sitter vilda papegojor och tjattrar.

Studiovärdarna/psykoterapeuterna, Laura Gobet och Susana Pajol, skriver upp turordningen för de olika inslag patienterna vill göra på en stor griffeltavla: Daniel i omvärldsanalys, Julio i sportens värld, Adrian pratar politik, en romantisk stund med Enrique, Claudia – hennes minnen och reflektioner, ryktena om skogen med Geso...

Sändningen drar igång med en förinspelad jingel och egen signaturmelodi. Mikrofonen går runt och alla presenterar sig. Därefter följer man i improviserad ordning de olika punkterna på griffeltavlan. Första talare är en Musse Pigg-imitatör som berättar om livet som råtta i Hollywood.

Alfredo Olivera jobbade i tonåren som volontär på José Borda, och det var han som började spela in rundabordssamtal om aktuella ämnen tillsammans med patienterna, med hjälp av en diktafon som skickades runt. Ingen avancerad teknik, inget stöd från institutionen. En lokal radiostation hade bett Alfredo Olivera om en intervju, men han tyckte att det kunde vara bra att låta patienterna prata istället.

Och inslagen gick hem. Snart kunde han skicka tvåminutersklipp till flera nationella stationer. I början sände radiostationerna inslagen för att de var kufiska, men efter ett tag förstod man på lyssnarnas reaktioner att det fanns ett värde i de åsikter och berättelser som sändes.

De av terapeuterna jag talar med säger till mig att de inte vill representera programmet, ”det är ett kollektivt projekt, som måste tala för sig själv”. Patienternas röster ska framträda, samtidigt som de ska garanteras anonymitet, så långt det går.

En man berättar om sin mammas död, om depressionen som kom och stämpeln som följde med den, det sociala stigmat. Han börjar gråta. Laura Gobet håller honom om axlarna tills han talat färdigt, sedan kommer de andra Colifatos fram och kramar honom. De närmast följande talarna har gripits av allvaret och berättar om egna sorger. Alfredo, som annars har en ganska tillbakadragen roll, kommer in med korta kommentarer och frågor, och lovar uppföljning.

– Vi pratar om det i veckan, säger han lugnt och lågmält.

Förutom Alfredo sitter psykoterapeuterna Debora Chevnik och Veronica Kazimierczak bakom mixerbordet. De säger nästan ingenting under sändningen, men för konstanta anteckningar om vad som sägs, om patienternas reaktioner på och associationer till varandras inlägg. Anteckningarna används som bas för terapisamtal i veckorna mellan programmen.

Deras syfte är inte att redigera ett program, att göra bra radio – det överlåter man så långt det går åt patienterna – de är snarare lyssnare. Det anarkistiska anti-redigerade programmet blir till som en följd av de mer primära terapeutiska syftena.

Sändningstillfällena är relativt öppna. En del av dem som deltar är medlemmar i olika band som spelar in musik tillsammans med patienterna. Några är besökare från olika vårdinstitutioner som vill studera hur programmet är upplagt. Modellen håller så sakta på att sprida sig till andra länder. Vid några tillfällen finns Johanna Samlin från den Stockholmsbaserade stationen Radio Totalnormal på besök. Hon har tagit med sig förinspelade hälsningar och några frågor från de svenska programmakarna. ”Vad har Radio Colifata betytt för er?” frågar en man på inövad spanska.

Patienterna säger att de får en egenmakt tillsammans med mikrofonen.

– Rätten att tala, rätten att bli hörd, och respekterad, säger en.

– Vi är människor med stora problem, som tillsammans åstadkommer något av betydelse för alla andra utanför murarna, säger en annan.

Också genom att behålla den stämpel man fått, colifato och galning, men ändra innebörden av den och ge den ett nytt innehåll, har man tagit makten över bilden av vilka man är.

Borgmästarens hälsovårdsplan handlar också om att bryta det sociala stigmat, genom en återanpassning till samhället. Hur samhället ska anpassas, gå patienterna till mötes, är däremot svårare att klargöra.

Det räcker kanske inte med att patienterna bara finns närmare istället för att gömmas undan. En tolk och förmedlare behövs också.

Fakta: 

Radio La Colifata finns på nätet: www.lacolifata.org.

Manu Chaos inspelningar tillsammans med patienterna på cd:n Radio La Colifata eller på www.manuchao.net (under rubriken Radiolina).

Francis Ford Coppolas kommande film Tetro, inspelad i Buenos Aires under 2008, innehåller bland annat en scen från en radiosändning på José Borda.

Annons

Rekommenderade artiklar

Här lär sig barnen bli goda arbetare

På nöjesparken Kidzania i Lissabon lär sig barnen att arbeta i en simulerad vuxenvärld och tjäna pengar i en egen valuta. Varje minatyrarbetsplats är sponsrad och delvis formgiven av ett känt varumärke. Kalle Brolin har varit där.

Fria Tidningen

Polska konstnärer skriver om historien

Då: platsen för den strejk som blev början på slutet för öststatssocialismen. Nu: ett centrum för dagens kritiska konstnärer. Kalle Brolin besöker Leninvarvet i Gdansk, där bilden av Solidaritetrörelsen skrivs om och alternativ till nyliberalismen skisseras.

Fria Tidningen

Konsten överbrygger klyftorna i Rumänien

Sedan 20 år tillbaka finns en djup avgrund mellan arbetare och intellektuella i Rumänien. Men i en romsk förort i Bukarest har man lyckats överbrygga motsättningarna. Deltagardemokratisk konst är nyckeln.

Fria Tidningen

Involverande konst på kommunens bekostnad

Offentlig konst kan vara mer än rena utsmyckningar. Kalle Brolin har träffat konstnärer som involverar omgivningen i de konstnärliga processerna för att skapa förståelse för vad konst kan vara. På äldreboendet Silverkronan får de boende välja vilka verk som ska sitta uppe och på Hammerstaskolan fick barnen medverka i en fotoserie.

Fria Tidningen

Med konsten som reformverktyg

Hur ser förhållandet mellan aktivism och samtidskonst ut? Får eller bör man använda konst i agitatoriska syften? Kalle Brolin har besökt den elfte konstbiennalen i Istanbul – som diskuterar politisk konst och vars huvudsponsor är vapenhandlare.

Fria Tidningen

© 2018 Fria.Nu