Fördjupning


Kalle Brolin
Fria Tidningen

Involverande konst på kommunens bekostnad

Offentlig konst kan vara mer än rena utsmyckningar. Kalle Brolin har träffat konstnärer som involverar omgivningen i de konstnärliga processerna för att skapa förståelse för vad konst kan vara. På äldreboendet Silverkronan får de boende välja vilka verk som ska sitta uppe och på Hammerstaskolan fick barnen medverka i en fotoserie.

År 2003 renoverades två avdelningar för psykos och rehabilitering på Ulleråkers sjukhus i Uppsala. En procent av byggkostnaden skulle enligt landstingets riktlinjer avsättas till konstnärlig utsmyckning. Uppdraget gick till konstnärsgruppen love and devotion (Carina Gunnars, Ingrid Eriksson, Anna Kindgren och Karin Johnson). Deras budget blev 210 000 kronor.

Gruppen var i första hand mer intresserad av konstnärliga processer, människors förhållande till miljöer och institutionskritik än av att utforma ett konstobjekt som dekoration. Förebilder fanns i fransk forskning om psykiatri och miljö under 60-talet (psykiatrikern Félix Guattari var en inspirationskälla).

Idén om den yttre miljöns inflytande på psykisk hälsa verkade kunna associeras också till konstnärlig utsmyckning, och när gruppen studerade den befintliga miljön på Ulleråker fann man stora brister – men också försök att estetiskt skyla över dem. Varje fönster hade till exempel olika gardiner:

– Olika personal försökte dra sitt strå till stacken och ”göra fint”, men man saknade en idé om att se avdelningen, eller åtminstone varje rum, som en helhet, berättar Carina Gunnars och Anna Kindgren. Det fanns inte tid att ta ett helhetsgrepp. Det kan vi också se som ett resultat av en politik som länge drivit psykiatrin in i skuggan.

Möblerna i matsalen var slitna. Röd färg dominerade korridorerna, men hade tonats ner i ett brus av andra färger. Förträngda känslor speglades alltså i en förträngd miljö. Gruppen försökte istället bejaka faktum: detta är en institution, inte ett hem; den röda färgen kan lika gärna framhävas, hellre än att förträngas.

Det fanns inte pengar till nya matsalsmöbler, men i sjukhusets olika förrådsutrymmen fanns en mängd undanställda möbler: designklassiker av Arne Jacobsen, Piet Hein, Bruno Mathsson. Möblerna rengjordes, polerades, reparerades och målades om av konstnärerna, med en omsorg som inspirerade avdelningarna att hålla egna reparationskurser. Den begränsade budgeten utnyttjades fullt ut – pengar som avsatts till ljussättning av konstverket gick istället till nya vägglampor med dimmer-knappar i den 60 meter långa sjukhuskorridoren.

Att omhänderta de trasiga möblerna kan också ses som en symbolisk gest: den kringliggande omgivningen kom på sätt och vis närmare avdelningarna genom de fågelholkar som placerades i träden utanför fönstren och det fågelbord för matning av vinterfåglar som ställdes ut. Till grund för allt arbete låg en konstant dialog med personal, patienter, förvaltning och anhöriga. Teori testades mot miljö, behov mättes mot resurser.

– Konstens villkor har förändrats sedan vi arbetade med Ulleråker, tycker Carina Gunnars och Anna Kindgren. Dessa villkor påverkar ju vad vi väljer och kan göra i dag. De frågor som ryms inom projektet på Ulleråker känns lika aktuella nu. Det handlar om vem som räknas, vilka platser som anses viktiga att satsa på och vilka man helt enkelt struntar i.

Enprocentsregeln infördes 1937 och innebär att en procent av byggkostnaden vid ny- eller ombyggnadsprojekt inom stat, landsting och kommun ska avsättas för konstnärlig utsmyckning. Då hade konstnärer länge klagat över sin ekonomiska situation i den rådande lågkonjunkturen, men det fanns också en idé om bildning och förfining av publiken: ”… med hänsyn till konstens stora folkuppfostrande betydelse är bristen på konstnärlig utsmyckning i synnerhet beklaglig i fråga om byggnader, som i större utsträckning besökas av ungdom eller en mera talrik allmänhet, såsom exempelvis skolor och sjukhus”, skrev Arthur Engberg i sin proposition till riksdagen.

Den första utsmyckning som tillkom var Alf Munthes doprum på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Enprocentsregeln har aldrig varit tvingande i egentlig bemärkning och bara runt 40 procent av kommunerna tillämpar någon variant av den. I dag föredrar också många kommuner att hyra lokaler av privata bolag hellre än att bygga nytt.

Botkyrka räknas som Sveriges fattigaste kommun, medianförmögenheten ligger på 13000 kronor. Det hindrar inte Botkyrka från att tillämpa enprocentsregeln – och på ett kreativt sätt. Curator Paola Zamora har anlitats som konstkonsult för att hitta konstnärer som kan jobba mer processuellt med utsmyckningarna. Det som kallades ”folkuppfostrande” på 30-talet har i Botkyrka i dag ersatts av en helt annan syn på publiken, i linje med hur love and devotion arbetade på Ulleråker: de som dagligen ska använda lokalerna måste vara involverade i beslut, gärna också delaktiga i utförandet. Konsten landar inte från ovan i en oförberedd miljö.

”Det liv som pågår omkring oss är ett oöverskådligt arkiv av berättelser, inte minst i en kommun som Botkyrka där människor från hela världen möts”, skriver kulturchef Pernilla Hellman och konsthallschef Joanna Sandell i katalogen Botkyrkasmycken, där några av konstverken presenteras.

Känslan av utanförskap är numera en omskrivning för demokratiskt misslyckande i områden med en stor andel invandrare. I Botkyrka vill man kanske gärna se de offentliga utsmyckningarna som inkluderande, inte som något påtvingat och kodat, som estetiskt skulle bidra till denna känsla av utanförskap, föreslår jag för Paola Zamora. Hon håller delvis med:

– Men vårt arbetssätt har utvecklats både medvetet och omedvetet. Det har framför allt varit en utmaning för konstnärerna, tror jag, att tvingas till ett annat arbetssätt än vad man har i ett konstrum, dit publiken kommit för att söka upp konsten. I en offentlig miljö däremot måste alla samspela. Men konst är också alltid tankeväckande, även om någon skulle bli arg.

De konstnärer Zamora har valt att arbeta med kommer från en yngre generation och många har ett starkt personligt uttryck, som Matti Kallioinen eller Gunilla Klingberg, vars verk brukar ses som neopsykedeliska. Men estetik på avancerad nivå fungerar ändå bra, tack vare ett pedagogiskt fokus och för att lokala berättelser kan ha inspirerat verken. ”Berättelserna som konstverken vill förmedla blir en bild av vårt kollektiva minne. En flod av bilder som berättar om Botkyrka och om oss själva”, skriver Hellman/Sandell.

Paola Zamora berättar vidare om arbetet och sin syn på konsten:

– När man kallar konstverket för en utsmyckning reducerar man dess betydelse till något som bara är vackert att se på, en dekoration. Men konst speglar också politik, samhällsfrågor och annat. Vi kallar allt vi gör i Botkyrka för gestaltning istället för utsmyckning. Det rymmer mer. Genom att involvera brukarna i processen skapar vi också förståelse för konst generellt, för vad konst kan vara.

Konstnären Martin Karlsson har satt ihop en hel samling konstverk, 77 olika målningar, teckningar, skulpturer och föremål, till äldreboendet Silverkronan i Tumba. Ur en katalog kan personal och boende tillsammans välja vilka verk som för tillfället ska sitta uppe i de gemensamma utrymmena, personliga favoriter kan man få ha på sitt eget rum, resten magasineras tills vidare – hängningen är menad att rotera.

Motiven är hämtade från lokala miljöer i och kring Tumba, och blir möjligen en minnes- och orienteringshjälp för de äldre. Samtidigt är verkserien inspirerad av en annan Tumbaskildrare, Sven X-et Erixon, vars målningar från 1920-talet avbildar lokala miljöer – målningar som många på äldreboendet kan referera till.

– X-et har jag nog tyvärr inte ansett som så intressant innan jag började med detta, menar Martin Karlsson. Men det är ganska symptomatiskt för mig. Jag gillar att gå in i sammanhang som jag kanske egentligen inte direkt uppskattar, men som jag lär mig tycka om efterhand. Det blir ett slags empatiprocesser.

Martin Karlsson har kunnat arbeta fritt inom ett konceptuellt ramverk av begränsningar, eller ett program som han kallar det. Ramarna bestod av ”informell information om situationen; färgscheman på äldreboendets inomhusmiljöer, att brukarna i de flesta fall är familjära med X-et, orten och dess miljöer, och att de gärna vill se en konst som de kan förhålla sig till både estetiskt och motivmässigt”.

Genom att sätta upp dessa regler för sig själv har han alltså inte huvudsakligen arbetat som målare eller skulptör, utan som konceptkonstnär. En skillnad mot klassiska konceptkonstnärer är dock att där dessa till synes nöjde sig med att sätta upp en regel för att följa den bokstavstroget, har Martin Karlsson letat efter en frihet att göra vad han vill, inom givna begränsningar.

– Jag hade genom samtal med representanter för brukargruppen förstått att de inte gillade nonfigurativ konst, men inte heller foto eller film. Utifrån detta skapade jag ett program där jag jag trots allt kunde jobba dokumentärt, vilket är mitt primära intresse, och valde därför främst teckning men också måleri i små format som jag lätt kunde bära med mig på mina vandringar i Tumbabygden.

På Tumba gymnasium har Carina Gunnars och Anna Kindgren valt att förbättra en befintlig scen för att göra den mer attraktiv för tänkta användare.

– Det fanns en pytteliten scen där, berättar de. Mer som ett podium för en talarstol, inte så ändamålsenlig. Så vi föreslog en utveckling av den. Större, bättre och vackrare. Vi förhöll oss också till rekommendationer som gäller tillgängligheten för rullstolsburna. Det ledde till att vi vände på perspektivet och helt enkelt gjorde en ramp, som också kan användas som scen.

Till väggar och golv inspirerades de av de svartvita mönstren på Sergels torg och strandpromenaderna i Rio de Janeiro. Svarta siluetter av capoeira-spelare svävar ovanför. Jag frågar dem om kopplingen mellan estetiken och platsen:

– Botkyrka är som en titt in i framtiden eller samtiden, med människor från i princip hela världen. Vi tycker att det är intressant att tänka på estetiken och mönstren som ett slags skydd, för att vissa platser inte helt ska förlora sin identitet som en sorts allmänning. Mönster kan göra att man får en sammanhängande bild av en plats som skapar en rumslig anknytning. Vi ger inte upp platser vi knyter an till lika lätt.

Ett annat exempel är konstnären Tova Mozards verk Maskeraden, en serie fotografier som placerats på Hammerstaskolan. De är gjorda med hjälp av elever, föräldrar och personal.

– Tova Mozard var den första konstnär jag ville jobba med när jag började i Botkyrka, säger Paola Zamora. Jag var redan från början klar med att barnen själva skulle medverka.

Först samlade konstnären in berättelser relaterade till Botkyrkas historia, men också lokala sägner, från historieböcker och lärare på skolan. Sedan iscensatte hon tillsammans med eleverna olika delar av berättelserna. De spelar arkeologer, detektiver, ufo-jägare, gäster på en maskerad... Tova Mozard kallar bilderna för ”nutida fotografier”. Estetiskt ska de platsa i såväl skolans samlingsrum som i en samtida konstutställning.

– Vi har lyckats visa vad konst är och vad det kan vara, tycker Paola Zamora. Offentlig konst brukar komma i sista hand annars, som ett komplement till inredningen. Men konst är mer än ett utseende, och här har vi försökt få vara med i processen redan från början.

Carina Gunnars och Anna Kindgren ser i Botkyrka en potential för offentlig konst. Medan Djursholm och Danderyd har sänkt skatterna är de oförändrade i Botkyrka.

– Botkyrkaborna vinner! Kanske kan den offentliga konsten få ännu mer utrymme att utvecklas. Att kommunen satsar på offentlig konst i den utsträckningen som de senaste fyra åren andas självrespekt och stolthet.

Paola Zamora berättar om framtidsplanerna:

– Botkyrka konsthall har börjat utveckla det pedagogiska samarbetet och tänker koppla den offentliga konsten än mer till utställningar, kurser och samtal. Konsthallen har också startat Residence Botkyrka, en möjlighet för utländska konstnärer att komma och bo i kommunen under en längre period medan man arbetar på ett offentligt konstverk till en planerad skulpturpark i Fittja.

Nytt är också att Botkyrka har utvidgat enprocentsregeln till att gälla restaurering och nyanläggning av gator, park och vatten. Så när en ny väg ska läggas eller en park restaureras, kommer det även att avsättas pengar till ett konstverk i direkt anslutning till platsen.

Här kommer alltså att ges många nya tillfällen att studera kopplingen mellan hur den offentliga miljön utformas och hur det offentliga samtalet regleras, såväl som vilka nya spelplaner detta ger konstnärerna.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Här lär sig barnen bli goda arbetare

På nöjesparken Kidzania i Lissabon lär sig barnen att arbeta i en simulerad vuxenvärld och tjäna pengar i en egen valuta. Varje minatyrarbetsplats är sponsrad och delvis formgiven av ett känt varumärke. Kalle Brolin har varit där.

Fria Tidningen

Polska konstnärer skriver om historien

Då: platsen för den strejk som blev början på slutet för öststatssocialismen. Nu: ett centrum för dagens kritiska konstnärer. Kalle Brolin besöker Leninvarvet i Gdansk, där bilden av Solidaritetrörelsen skrivs om och alternativ till nyliberalismen skisseras.

Fria Tidningen

Konsten överbrygger klyftorna i Rumänien

Sedan 20 år tillbaka finns en djup avgrund mellan arbetare och intellektuella i Rumänien. Men i en romsk förort i Bukarest har man lyckats överbrygga motsättningarna. Deltagardemokratisk konst är nyckeln.

Fria Tidningen

Med konsten som reformverktyg

Hur ser förhållandet mellan aktivism och samtidskonst ut? Får eller bör man använda konst i agitatoriska syften? Kalle Brolin har besökt den elfte konstbiennalen i Istanbul – som diskuterar politisk konst och vars huvudsponsor är vapenhandlare.

Fria Tidningen

De är galna i radio

I en park utanför det psykiatriska sjukhuset José Borda i Buenos Aires samlas varje vecka patienter och psykoterapeuter för att tillsammans göra radio. Det har man gjort i snart 18 år, och succén är given. Patienterna får egenmakt och respekt och lyssnarna berörs av öppenheten.

© 2024 Fria.Nu