Underbart är kort. Många är de barer och klubbar som till stamgästernas sorg fått lämna in på grund av ekonomiska trångmål eller störda grannar. Högkvaretet med galleri, scen och bar under samma tak i källarlokalen på Närkesgatan har blivit ett självklart inslag i Stockholms gränsöverskridande uteliv. Men just det där självklara och förväntade är något som Elin Sandström Lundh, Hanna Wildow och Ebba Requin inte tycker ingår i vad de vill erbjuda sin publik. För några veckor sedan stod det klart att Högkvarterets sista baluns går av stapeln den 28 maj, men avslutet sker helt på grundarnas initiativ.

– Vi kände att projektet Högkvarteret på något sätt har tjänat sitt syfte, säger Elin Sandström Lundh.

– Kanske framför allt för oss som producenter. Vi vill inte att det ska gå på som en maskin, att det bara fortsätter i oändlighet. När man har ett ställe med de här politiska visionerna, där vi pratar om det queera och feministiska som ett verktyg i nästan allting vi gör, då är det viktigt att vi inte själva blir någon form av institution eller given plats. Vi har ju lyckats gå runt ekonomiskt, det är vi superstolta över. Men det hade aldrig gått utan vårt egna och framför allt andras ideella arbete.

Det var efter ett par år som kulturföreningen Idyll och med olika temporära lösningar som suget efter ett eget utrymme satte in; det behövdes en plats där flera typer av verksamheter kunde samsas på kvällstid och i augusti 2009 blev Högkvarteret verklighet.

– Det vi främst hade saknat var känslan av att ha en scen som vi själva regerade över, samtidigt som det var den här kombinationen av flera rum i ett. Att man kunde komma och hänga på Högkvarteret utan att ta del av scenkonsten om man inte ville. Det är klart att det kommer att bli ett tomrum när vi stänger, men min och alla andras förhoppning är att det kommer att dyka upp andra saker. Det finns massor av nätverk, grupper, individer och konstnärer som har samlats på Högkvarteret och de kommer att fortsätta verka och hitta andra scener. Jag ser själv väldigt mycket fram emot att gå på arrangemang som kommer att vara i andra lokaler nu.

Inför starten var det många som undrade om inte inriktningen på queerfeministisk scenkonst var alldeles för snäv.

– Jag tycker nu att vi har visat att den queerfeministiska kulturen är en extremt bred och öppen fåra, säger Sandström Lundh. Jag tror att vi har förändrat Stockholms kulturpolitik i den mån att när det gäller feministisk konst och kultur så får man ofta höra att vi skulle gärna anställa en kvinnlig, säg koreograf, om det fanns någon. Det är ett så vanligt argument, och med vår verksamhet har vi väldigt tydligt visat att den här konsten, kulturen och musiken verkligen finns i staden, det handlar bara om var man letar.

Vad är feministisk konst för er?

– Vi har en väldigt bred definition. Eftersom musikscenerna i Stockholm domineras av män kan det ses som feministiskt med en scen med nästan bara kvinnliga musiker. Det kan vara en feminist som gör konst eller musik, eller bara en person som har någon form av maktperspektiv på det den gör. Sen utgör queer en ännu bredare normkritik som innefattar både sexuell läggning, sexuell identitet, genusuttryck och könsuttryck. Det är det som vi har gillat med den blandningen.

En del i framgången med Högkvarteret tror Sandström Lundh är att de har varit väldigt utåtriktade, gjort mycket intervjuer och bjudit in press till alla evenemang.

– Det har gjort den här kulturen lite mer känd, det är fler än de redan invigda som har hittat till oss. Dels har det förstås varit den förväntade publiken, men arrangemangen här är väldigt tematiska och specifika vilket gör att varje arrangemang drar sin egen publik vilket i slutändan ger ett väldigt blandat klientel. Från Balkanfezzzt till Queerquiz, samt externa arrangörer som Feministiskt forum.

Har det aldrig varit aktuellt att någon annan tar över?

– Det är klart att det har varit en tanke, men samtidigt har det här projektet varit så extremt krävande och blivit så mycket av oss. Jag tror bara inte att vi skulle klara av det som mammor till den här bebisen, det skulle inte vara schysst mot oss eller mot den som tog över. Sen vill vi ju öppna för nya initiativ och andras projekt.

När jag frågar Elin Sandström Lundh om höjdpunkter från tiden med Högkvarteret kommer några självklara tillfällen upp (se faktarutan), men samtidigt är det svårt att sortera bland allt.

– Det är så mycket, kvällarna glider in i varandra när man har varit där nere varje kväll. Det blir ett efterarbete när vi stänger tror jag, att sitta och titta på bilder och minnas kvällarna var och en för sig.

Medan Högkvarteret tar en välbehövlig paus och ägnar sig åt en stunds sällsynt nostalgi är det bara för övriga entusiaster att plocka upp stafettpinnen och hitta nya sätt att göra Stockholms nattliv lite mer osäkert.