Samma kväll talas det om Missbruksutredningen i samtliga nyhetssändningar. Alkoholforskaren Sven Andréasson säger i Aktuellt att ett nytt synsätt på alkoholproblematiken börjar ta form. Min egen upplevelse på kaféet stärker förstås Andréassons utsaga (eller möjligen tvärtom). Tendenser till en ändrad alkoholsyn har jag anat en tid. Allt från bildandet av Spritpartiet till att Tommy Körberg släpper en skiva med ”anti-alkohollåtar”. Eller att det dyker upp lite fler alkofria drycker på krogen. Men det är en långsam rörelse, och inte allt låter sig förändras.

Ett av förslagen i utredningen är att låta landstinget ta över tillnyktringsenheterna från polisen. Anledningen? Säkerhetsskäl. Många av oss som någon gång landat på den där galonmadrassen kan nog vittna om känslan av osäkerhet – på grund av övervakarnas otillräckliga vårdkunskaper, bristande resurser eller generellt pissiga attityd.

Enligt utredningen dör i snitt fem personer årligen i arresten eller på väg dit. Sneglar man på hur polismyndigheten själv hanterar alkoholproblematik blir man än mer orolig. Alkoholforskaren Ulric Hermansson visar i en undersökning att bara var tredje arbetsplats känner till metoder för att förebygga alkoholproblem. Betydligt färre gör något i praktiken. Polisväsendet är inget undantag.

Åsa Jacobsson är fackligt förtroendevald på polisen i Stockholm. I ST Press (#5-2011) berättar hon hur cheferna ser mellan fingrarna. ”Problemet är mest påtagligt när det gäller poliser. Kollegialitet poliser emellan lägger krokben för ingripanden. Istället hamnar fallen så småningom i personalansvarsnämnden och slutar med avsked.” För att hårddra det; polisen medverkar till att ha ihjäl en handfull onyktra medborgare, och låter samtidigt sina anställda kröka ner sig fram till avsked.

3–5 procent av landets vuxna befolkning är beroende av alkohol enligt institutet SORAD. Det är några hundratusen för många. Effekter på hälsan och dess kostnader är väldokumenterade. Sambandet mellan alkohol och våldshandlingar är väldokumenterade, liksom sambandet alkohol och dödsfall i trafiken.

Listan kan förstås göras längre. Vad jag skulle vilja understryka i sammanhanget är att en person med ett beroende är kapitalismens bästa vän. Där har tobaksbolag, destilleri- och bryggerinäring samt läkemedelsindustri en konsument med ett kontinuerligt sug efter produkten och en benägenhet att ge nästan vad som helst för att komma över den. Dessutom lanseras allt från alkoläsk till chokladcigaretter med fokus på nästa generations lukrativa missbrukare.

Det är till stora delar en cynisk industri där toppskiktet fyller sina bankkonton på bekostnad av andra individers liv och hälsa.

En sjuksköterska på beroendecentrum presenterade mig en gång för begreppet ”alkoholismens demokratiska natur.” Hon har förstås rätt. Miljonärerna och skattefifflarna går inte fria. Alkoholism slår blint och över alla gränser. Men det demokratiska draget avtar där det börjar. Medan välbärgade fyllon har råd med privatbehandlingar när det osar hett, tvingas andra att knäa hos socialassistenten och lova motprestationer för att få vård. Alla har råd att supa sig sjuka, men inte alla har råd att köpa sig friska.

Jag gläds åt de attitydförändringar som går att ana, men kan samtidigt slå fast att andra attityder – och ekonomiska system – består. Så länge detta är fallet finns det mer övergripande problem att handskas med än huruvida galonmadrasserna återfinns på polishuset eller sjukhuset.