Världsbanken har tillsammans med en rad FN-avdelningar formulerat de så kallade RAI-principerna. RAI står för ”Principles on responsible agricultural investment”, ”Principer om ansvarsfulla jordbruksinvesteringar”, och förespråkarna beskriver RAI-ramverket som ett ”ansvarsfullt” sätt för företag att skaffa sig vidsträckta jordbruksområden.

Shalmali Guttal, en representant för organisationen Focus on the global south, är av en annan uppfattning. Hon kallar RAI ”farligt vilseledande”, eftersom det klär erövrandet av land i en språkdräkt som talar om mänskliga rättigheter och företags sociala ansvar.

– Företag och regeringar kommer att vinna på detta, men lokalsamhällen, ekosystem och framtida generationer kommer att förlora, säger Guttal.

– Övertagandet av landsbygdsfolkets land är helt oacceptabelt oavsett vilka ”riktlinjer” som följs.

RAI-principerna är ett antal ickebindande förslag som investerare kan ta hänsyn till innan de deltar i storskaliga landköp, och de sägs syfta till att skapa en ”win-win”-situation där både privata investerare och utarmade bönder ska tjäna på affärerna. Principerna inkluderar breda begrepp som att landinvesteringar bör ske i en öppen process, vara miljömässigt hållbara, och stärka – inte riskera – matsäkerheten.

Grain, en oberoende forskningsorganisation som stödjer lokala gruppers kamper, rapporterade förra måndagen att de största förespråkarna för RAI-principerna, de som pressat agendan framåt trots att lokalsamhällen har stått emot, sedan 2009 har varit EU, G8, G20, Japan, Schweiz, USA, Världsbanken och flera FN-avdelningar.

Företrädare för flera av de institutionerna och regeringarna mötte jordbruksinvesterare och bankirer i Washington D.C. den 18–20 april för att diskutera kriterier för hur det ifrågasatta regelverket ska implementeras.

Dagen före mötet i Washington hedrade många den internationella dagen för bondekamp. Ett uttalande mot ”landstölden” gjordes av en bred skara bönder, fiskare, rättighetsorganisationer och kollektiv som representerade miljontals bönder från södra Asien, Latinamerika och Afrika. Enligt uttalandet har över 50 miljoner hektar av brukbar jordbruksmark, ”tillräckligt för att föda 50 miljoner familjer i Indien”, under det senaste decenniet tagits ifrån bönder och placerats tryggt i händerna på privata och multinationella bolag.

2010 skrev FN:s särskilde rapportör för Rätten till mat, Olivier De Schutter, texten ”Responsibly destroying the world’s peasantry”, ”Att ansvarsfullt förgöra världens bondebefolkning”.

De Schutter menar att till en början föddes attraktionen för storskaliga landinvesteringar ur tron att hungerbekämpning var beroende av utökad matproduktion. Slutsatsen blev att om investerare kunde lockas in i jordbrukssektorn så skulle resultaten uppmuntra dem att stanna där – och färre skulle gå hungriga.

– Både den diagnosen och botemedlet är felaktiga. Hunger och undernäring beror inte primärt på otillräcklig matproduktion; det beror på fattigdom och ojämlikhet, särskilt i landsbygdsområden, där 75 procent av världens fattiga alltjämt bor, säger De Schutter.

– Småbönder och jordbruksarbetare representerar 70 procent av dem som i dag inte kan ordna mat på sitt eget bord, fortsätter han.

– Det borde inte komma som en överraskning eftersom regeringar har misslyckats med att skydda jordbruksarbetare från att bli utnyttjade i en allt mer konkurrensutsatt miljö.

Olivier De Schutters ord ekar nu bland lokalbefolkningar i stora delar av världen. Den brasilianska organisationen The Network for social justice and human rights menar att den fortsatta landstölden, med RAI-principerna i ryggen, kommer att ha en ”förödande effekt” på Sydamerikas regnskogar, för den biologiska mångfalden, och för småsamhällens förmåga till självförsörjning.

– De senaste årens matpriskriser kom till på grund av varufieringen av mat, rasar Henry Saragi från Via campesina, en organisation som representerar över 200 miljoner bönder världen över.

– RAI-principerna vill legitimera landstöld på en värre nivå än under kolonialismen. Ett av kolonialismens syften var att finna och suga upp de nödvändiga resurserna i kolonierna. Kontroll över olja, gas och mineraler kom senare – kontroll över matproduktionen var alltid av högsta prioritet.