Tornen är nu förvandlade till grus. Liksom hoppet för fred i vår tid. I USA eller något annat land. Var så säker, nu är vi i krig. Det blir ett religiöst krig, en kristen jihad. Underblåst av religiöst hat och lett av fanatiker på båda sidor. Ett globalt gerillakrig utan frontlinjer och utan urskiljbar fiende. Vi kommer att straffa någon för de här attackerna, men vem eller vad som kommer att slås i flisor är svårt att säga. Kanske Irak. Kanske Pakistan. Kanske Afghanistan.

Hunter S Thompson i en kommuniké den 11 september 2001

Nu sällar sig alltså även Sverige till denna enkelspåriga utrikespolitiska doktrin, med ett släp på de sedvanliga tio åren efter USA och mot alla terroristers moder, General Gadaffi. Vill vi verka för en positiv utveckling i regionen borde vi kanske först och främst hjälpa till att bygga upp det nyomvälvda Egypten. Varför det? Världens första revolution med hjälp av sociala medier är ju avklarad redan. Segern är vunnen, på rekordtid dessutom.

Sociala medier, hur kommunikationsfrämjande de än må vara, har en ofrånkomlig brist: de förvandlar, rent konkret, dig och dina vänner av kött och blod till tvådimensionella figurer. Vi plattas ut, bildligt och bokstavligt. När vi lägger ut två av våra tre dimensioner på entreprenad, reducerar vi i samma slag oss själva till en dimension. Det blir ganska begripligt med den renässans för 3d-effekter inom film och tv vi nu ser mot denna bakgrund. När skuggvärlden ter sig mer rymlig och full av möjligheter än vår enfaldiga gestalt – trögrörlig, blek och hopplöst fjättrad vid verkligheten – måste lösningen vara: fler skuggor.

Jag försöker matcha Robert Smiths klockrena gitarrackord på pianocktailens tangenter. Det säregna instrumentet producerar snart ett tetraederformat glas, fyllt med fem centiliter Pernod och 21 droppar Tabasco. Den först klibbigt söta och salmiakiga smaken förbyts snart till en brinnande eld. Som en eld i Kairo.

I brist på annat har ett provisoriskt militärstyre skött ruljangsen sedan Mubarak slängdes ut, i princip en förlängning av ett redan 60-årigt styre men nu utan en tydlig ledare. Nu fylls torget igen. Den här gången är protesterna inte främst av viljan att förändra utan av verklig desperation. Rapporter om att journalister fängslas och torteras har åter börjat komma in. Den reporter som räddas undan detta öde är den, snävt, som vunnit den präktiga popularitetstävling som ständigt hålls i de sociala mediernas smala och minneslösa intressefönster. Precis som vi alla gott kan sluta stödja Amnesty nu när Aung San Suu Kyi äntligen är fri (och tack och lov även sluta köpa U2-skivor) så kan vi sova gott med illusionen av att idel framsteg görs för de mänskliga rättigheterna.

På tal om skuggor och illusioner, varför inte hänfalla till Uri Geller? Vi låter oss villigt duperas till att tro på att skedar kan böjas med ren tankekraft och att hans handpåläggning genom tv-rutan kan få trasiga klockor att fungera igen. Skillnaden från hans (identiska) eskapader på 70-talet är att då krävde folk att få reda på sanningen. Dåtidens mediekonsumenter förstod kopplingen mellan att manipuleras genom underhållning och att påverkas av politisk propaganda. Geller avslöjades på bland annat Johnny Carson Show och fick ta sina mentala förmågor och gömma sig tills tiden, det vill säga vi, åter blivit mogna.

Vad var det då som gav mig tillförsikt om världen, människan och framtiden? Det måste vara något helt annat än de politiska omständigheterna, eller pianocktailen, och förståndet tror jag mig inte ha mist riktigt än. Det måste vara något bländande vackert.

Fotnot: Pianocktailen är ett instrument uppfunnet av författaren Boris Vian i romanen Dagarnas skum. Den blandar en drink utifrån vilka tangenter man spelar på och i vilken stämning stycket spelas.