Det är svårt med genrer när det kommer till musik. Stilbegreppet ”americana” brukar ofta användas som ett slags grovt sammanfattande av all den samlade musik som kommit från det stora landet i väst – med exempel som The Band, Bob Dylan och Grateful Dead blir det tydligt att denna klingande sammansmältning blir lika svårdefinierad som lättigenkännlig. Man känner igen det när man hör det.

I lördags kunde man höra det från Katalins scen i Uppsala. En av svenskt musikliv mest oförtjänta doldisar, Anders F Rönnblom, bjöd ur sin låtskatt till en lördagsdäst Uppsalapublik. Framför det stiliserade F:et på backdropen tog så Rönnblom plats tillsammans med sin eminenta orkester. Efter en inledande funkig Delikatessen blandades så gammalt och nytt ur den drygt 40-åriga låtskatten.

Fokus låg mestadels på produktionen från 70-talet även om några låtar från nya skivan Tambourines & Lovers hanns med, exempelvis Tecken i tiden där inte bara musikens lättsamma gungande utan även de spräckliga skjortor som delar av ensemblen klätt sig i påminde om Little Feat – lite cajun i kombination med americanaklangerna.

Under instrumentala Berlin Alexanderplatz tar kvällens huvudperson paus och byter därefter av resten av bandet med ett snabbt soloakustiskt set, där vackra Din barndom ska aldrig dö spelas en aning pliktskyldigt. I Mer än Amerika kopplas drömmen om just det stora landet i väster ihop med verkligheten på Västgötaslätten – illusionerna brister och huvudpersonerna befinner sig hemma i Borås snarare i den där godsvagnen på väg genom Kansas.

Lite senare, bland extranumren, sken Långfingret allra starkast – en klassisk protestvisa som dessvärre är lika aktuell i dag som när den skrevs.