I vad som kan förmodas vara ett försök att bredda såväl publik som repertoar har Dramaten under de senaste åren erbjudit sin vackra lokal som konsertscen för musiker vars tonspråk och framförande har mer eller mindre dramatisk karaktär.

Rufus Wainwright kändes i det sammanhanget som en rätt så klockren bokning, och även om Joanna Newsom kanske inte är så dramatisk i sitt uttryck så är det definitivt något teatralt över henne där hon sitter vid sin harpa under Dramatens kristallkrona.

Omgiven av sina medmusiker guidar hon publiken rätt genom sina slingrande stycken – det känns fel att kalla det som framförs från scenen för låtar. Materialet kommer främst från senaste skivan Have one on me, där Joanna Newsom precis som tidigare omsorgsfullt odlar fram sina sagostundsstycken.

Hon räds inga pretentioner, vilket glädjer mig. Låtarna (förlåt, styckena) tillåts bli långa, veckla ut sig och byta riktning utan att följa gängse 3-4 minuters standardlängder. Enbart därför känns det positivt att en artist som Joanna Newsom kan få skivkontrakt i dagens stenhårda musikbransch.

Efter konserten är mitt anteckningsblock fulltecknat med kryptiska liknelser (det hela börjar nästan likna en viss Doktor Kosmos-låt) i syfte att beskriva det klingande resultatet av musikernas ofta fjäderlätta ansträngningar. Kanske som om gamla brittiska progggruppen Gentle Giant skulle spela utan elförstärkning? Eller som om Kate Bush hade stannat några månader till på det där engelska godset där hon skrev musiken till sin debutskiva? Det är svårt att beskriva. Originellt är det definitivt, även om just Kate Bush hörs tydligt i musiken, särskilt i Newsoms fraseringar.

När hon lämnar harpan för flygeln får Joanna Newsom ögonkontakt med trummisen, vilket ger upphov till intressant samspel. Som sista ordinarie nummer spelas Peach, plum, pear från debutalbumet The milk-eyed mender. Förtrollningen bryts och vi lämnar Dramaten.