Länken till Youtubeklippet har säkert nått även era inboxar – det där den Gotlandsbördiga musikern Theresa Andersson, sedan 20 år tillbaka bosatt i New Orleans, framför charmiga Na na na hemma i sitt kök där i den amerikanska södern. Andersson spelar på sina trummor rätt in i en sampler, följer upp med sin akustiska gitarr och lägger därefter några lager stämsång för att på så vis helt på egen hand bygga upp en rätt harmlös men som sagt charmig liten melodi.

Samma arbetssätt tillämpas inför den lite lojt fredagströtta Uppsalapubliken – Theresa Andersson gör sitt allra bästa för att väcka liv i ett relativt välbesökt Katalin, och lyckas väl sådär. Mannen bredvid mig blir vid ett tillfälle så exalterad över det som sker där framme på scen att han spiller ut sin öl (jag klarade mig från att bli nedkletad).

Även om Andersson stundtals tänder till, och jag börjar trumma uppskattande på bordet, så upplevs ändå hennes framträdande som en minituöst inövad show – självklart en nödvändighet med tanke på de tekniska aspekterna som här är involverade. Hon omtalar också själv sin konsert som ”the show” och efterhand som konserten fortskrider misstänker man att de till synes improviserade infallen och gesterna i själva verket var grundligt planerade, kanske redan i köket där hemma New Orleans.

”Men… så gör väl alla musiker”, tänker ni kanske nu. Helt sant, men oftast märker man det inte lika tydligt som under fredagens konsert.

Kanske är jag överdrivet kritisk. Oavsett så låter det bra, och om man bortser från min hang-up så imponerar Theresa Andersson med sin tydligt sydstatsinfluerade musik. Detta ska ses live – om inte annat så för att fascineras av koreografin där hon dansar fram mellan samplingspedaler, trummor, fioler och gitarrer. Sedan gillade jag Little Feat-referensen också.