Murakami har tappat drömformeln
Haruki Murakamis romantrilogin 1Q84 har alla de ingredienser som krävs för att fansen ska vara nöjda, men den känns inte alls lika övertygande som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen, skriver Tobias Magnusson.
Haruki Murakamis drömska och lätt surrealistiska romaner har trollbundit en hel värld. Hans egenartade stilblandning där allt från deckargenren, romantik, science-fiction, spökhistorier, realism och fantastik ingår har uppenbarligen gått hem då han säljer mångmiljonupplagor i bland annat Japan, Sydkorea, Kina och USA.
Murakami hyllas – vilket hör till ovanligheterna – både av den breda allmänheten såsom kritikerna, och han har ofta sagts förtjäna ett Nobelpris i litteratur.
Murakami har gemensamma beröringspunkter med Paul Auster. Bådas författarskap präglas av ett lekfullt och smart berättande i en postmodernistisk anda.
Murakamis berättande är ofta både elegant och intrikat utan att för den skull undvika djupgående element; metafysik, filosofi och existentialism är beståndsdelar som ofta finns med i romanerna. Om man vill vara lite elak känns hans romaner smarta, men man får ändå känslan av att det är en luftig kompott som har vispats ihop. Likt suffléer.
Jag gillar ändå Murakami. Han har en förmåga att beskriva isolation och utanförskap och många av de surrealistiska passagerna skapar paradoxalt en igenkänning om hur det är att leva i modernitetens tidevarv.
Murakami är också en riktig entertainer. Hans slingrande berättande griper tag om en och gör att man som läsare hela tiden blir överraskad när storyn ständigt tar in på avtagsvägar.
När Haruki Murakamis romantrilogi 1Q84 kom ut i Japan 2009 sålde den på mindre än en månad över 500 000 exemplar, och den har redan hyllats som Marukamis magnum opus. De två första delarna släpps nu samtidigt i svensk översättning.
1Q84 är en mörk berättelse om övergrepp på barn, religiös fanatism, men den innehåller också en klassiks kärlekshistoria. Handlingen utspelar sig i Tokyo 1984.
Titeln har givit upphov till en mängd spekulationer, men närmast till hands ligger kopplingen till George Orwells klassiska dystopi 1984. Liksom denna handlar 1Q84 till viss del om totalitärt tänkande och om människans längtan efter frihet.
Minnet är ett återkommande begrepp i Murakamis författarskap och det har en central del även i 1Q84. Det inledande kapitlet då Aomame förflyttas till den parallella världen 1Q84 fungerar som en filosofisk grund för boken.
I ett samtal med en taxichaufför diskuteras begrepp som tid och rum och verklighetens beskaffenhet. ”Saker och ting är inte som de ger sken av att vara”, säger chauffören till Aomame, som snart ska dras in i ett sammanhang där hela hennes tillvaro förändras. ”Men låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en”, tillägger han.
Aomame förflyttas oförhappandes till en sidovärld som liknar den vanliga världen. Mycket är sig likt, Michael Jackson på radion, Reagan är president i USA, för att nämna några av de många referenserna till årtalet 1984 då berättelsen utspelas. Mest anmärkningsvärt med den nya verkligheten är att den har två månar, och att kraften från en okänd kraft, ”the little people”, hotar att störa balansen mellan gott och ont.
För Aomame blir den nya verkligheten en chans att konfrontera sitt eget förflutna, och att återigen få hopp om livet. ”Om du inte tror på världen och det inte finns någon kärlek där, är allt fejk”, är ett råd som riktas till Aomame. Konsekvensen blir att hon åter börjar begrunda sin livssituation och att hon längtar efter den enda människa som hon någonsin älskat, barndomsvännen Tengo.
Tengo är en passiv och undflyende person som undervisar matematik men drömmer om att bli författare. Drömmen är att skriva en berättelse om sig själv och att i den redigera om det förflutna. Han får i uppdrag av ett bokförlag att omarbeta ett manuskript skrivet av en 17-årig flicka. Manuskriptet av den 17-åriga flickan har titeln Luftpuppan och utspelas i en religiös sekt, vilken har en central roll.
Luftpuppan fungerar som en roman-i-romanen. Det är en fantasirik berättelse som handlar om ”the little people” som tagit sig in i människornas verklighet för att kontrollera balansen mellan gott och ont i världen, en jämförelse mellan ”the little people” och Orwells Storebror är möjlig.
Med 1Q84 har Murakami skruvat upp tempot och intensiteten i berättandet. Kapitlen är relativt korta och avslutas allt som oftast med en cliffhanger. En drivande kugge är den romantiska kärlekshistorien som utspelas mellan Tengo och Aomame, och frågan är om de kommer att hitta varandra, om deras rena kärlek har en möjlighet att existera.
1Q84 har alla de ingredienser som krävs för att Murakamis fans ska vara nöjda, men tyvärr måste det sägas att den inte når upp till mina förväntningar. Visst, den är underhållande och man lägger gärna inte undan boken, men den känns inte alls lika övertygande som Kafka på stranden och Fågeln som vrider upp världen.
Murakami gör allt för att få fart på storyn. I kompotten ingår sekterism, religiös fanatism, sexuella övergrepp, mord, utanförskap och en hel del annat. Och så en hel del ganska omotiverade sexskildringar.
Ett störande moment utgår från en central scen i boken. Det är Tengo som lider av en återkommande dröm – en freudiansk urscen – som spökar i hans minne. Som barn har han bevittnat en främmande man som suger på hans mors bröst. Jaha, vad är störande med detta? Jo, att Murakami romanen igenom fullständigt snöar in på att beskriva kvinnornas bröst. Ömsom beskrivs de som spänstiga som släta bullar under en tight t-shirt, ömsom som svällande meloner med stora vårtgårdar.
Överlag är det en hel del omotiverade beskrivningar av kvinnors kroppar.
På ett annat ställe beskriver Murakami hur två kvinnor utforskar varandras kroppar i en lesbisk scen. Vet inte om det är jag som är överkänslig, men det känns svårt att tänka sig att Murakami skulle tänka sig att byta ut de två kvinnorna mot två män.
Värre är att Murakami inte har den kontroll som han brukar över sitt romanbyggande. Berättandet lider av en del irriterande omtagningar och övertydliga förklaringar. Efter att ha avverkat 800-sidor uppdelat i två volymer känner jag mig osäker på vad det egentligen är som Murakami vill med 1Q84. En del återstår. Jag har svårt att se att den kan räta upp den slagsida som nu råder efter två delar, och skapa en fungerande helhet.
<h2>1Q84 är översatt till svenska av Vibeke Emond och utgiven på Norstedts 2011.</h2>