Kulturförvaltningen i Stockholm, med kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt i spetsen, beslutade den 18 januari att halvera bidraget till Fria teatern i Högdalen för 2011 och dra in det helt för 2012. Beslutet togs en vecka efter att Fria teatern hade fått veta att detta var föreslaget. Kanske hoppades Sjöstedt att publiken i förorten inte skulle hinna reagera, men det gjorde vi – tillsammans med journalister från alla större tidningar och många mindre i Sverige, regissörer, teaterfolk och politiker. Trots en stor opinion, massiva protester och uppvaktning utanför stadshuset med hundratals mejl från medborgare, klubbades beslutet om ”omställningsbidrag” till Fria teatern igenom. Oppositionens begäran om bordläggning på grund av otillräckligt beslutsunderlag accepterades inte.

I kulturförvaltningens beslutsunderlag står att: ”Fria teaterns verksamhet präglas sedan ett par år tillbaka av låg beläggning, låg förnyelsegrad och låg produktionsnivå. Verksamheten involverar inte närsamhället i tillräcklig grad”. Samtliga argument verkar gripna ur luften och är helt felaktiga. Fria teatern har under de senaste två åren fått Kulturförvaltningens egna (!) bonus för hög produktivitet, och det engagemang för teatern som nu finns i Högdalen och uppslutningen kring arbetet för att rädda den visar på motsatsen. Fria teatern är dessutom, bland alla teatrar i Stockholm, en av dem med störst egenfinansiering i förhållande till bidrag. Angående teaterns förnyelsegrad skrev Margareta Sörenson i Expressen: ”Om det var en gammal trist teater som bara rullade på. Men Fria teatern i Högdalen, en av landets äldsta fria grupper, har inte bara överlevt, ömsat skinn ett antal gånger och anpassat sig till samtiden. Den har dessutom blivit vassare, bättre, mer profilerad.”

Att politiker i stadshuset kan ta beslut på lösa eller felaktiga grunder är märkligt och obehagligt. Rent av farligt. Och att politiker i stadshuset inte lyssnar, varken till kulturjournalister eller folk i den drabbade förorten är fullkomligt obegripligt. Och i högsta grad odemokratiskt.

Madeleine Sjöstedt försvarar beslutet med att man vill släppa in nya, fria, ännu inte etablerade teatrar. Inget fel i det – men vilka är dessa grupper? Och är det ändå inte bakvänt att ta små bidrag från en redan etablerad och väl fungerande teater?

Claes Wahlin skrev i Aftonbladet den 13 januari att ”vi står inför en nedmontering av konstlivet utan like i modern tid … Fria teatern blir av med 750 000 kronor”. Det politikerna istället vill satsa på verkar vara självfinansierade korta projekt. Gärna konst och kultur men det ska inte behöva kosta. Fler frivilliginsatser och volontärer, entreprenörskap bland teaterarbetarna, publikdragande utbud som premieras med bonuspengar och ”projekt” och ”events”.

Efter beslutet i januari har protesterna fortsatt med ännu större intensitet, både i medierna och i förorten. Redan innan beslutet togs pyrde ilska och besvikelse bland de boende i Högdalen. Nu är folk öppet förbannade. Stödgruppen Fria teaterns vänner bildades några dagar innan beslutet togs i stadshuset. På mindre än en vecka samlade gruppen fler än tusen medlemmar. Nu har vännerna anordnat stödkafé för teatern i Högdalen åtta söndagar i rad och varje vecka haft flera hundra besökare. På kaféerna möts människor över köns-, etnicitets- och åldersgränser, det de har gemensamt är att de (ofta, men inte alltid) bor i närheten av Högdalen och brinner för kulturen, Fria teatern och förorten de lever i.

Genom åren har många projekt bedrivits för att lyfta ”utsatta” delar av staden. Mycket pengar har satsats på att öka tryggheten och trivseln. Bostadsbolag sätter upp mer belysning i parkerna och hugger ner träd vid sidan av parkvägarna för att folk ska våga gå hem på kvällarna. Det är fint så – men det är inte sådant som avgör om man trivs där man bor eller inte – och det bidrar definitivt inte till att känna sig stolt över sin förort. Det gör däremot Fria teatern i allra högsta grad! Det vore fullkomligt absurt och helt obegripligt att ta ifrån oss söderortsbor det finaste och bästa vi har – något som lockar folk från olika håll till förorten och som lyfter kulturen i en annars ganska trist miljö. Fria teatern har en geografiskt unik position i Stockholm där nästan alla scener ligger innanför tullarna. Att teatern valt att placera sin stora scen i Högdalen (och behålla den där genom åren) är beundransvärt och oerhört viktigt för förorten. En teater innebär kontinuitet i förorten, till skillnad från enskilda projekt och jippon.

När politikerna kritiserar teatern för att inte höra vad befolkningen i Högdalen vill ha, speglar det ett förakt mot oss som lever här, en fördomsfull bild av förortsbor som inte förstår Norén. Att det är dessa politiker som ska lyfta förorten är minst sagt skrämmande.

I skrivande stund får vi veta att stadens sim- och idrottshallar ska privatiseras. Först ut är Högdalens nyrenoverade simhall. Det verkar som om Högdalen har blivit en nyliberal experimentverkstad. Varför inte börja någon annanstans, där de borgerliga väljarna finns?