”Lukten. Det första jag känner är lukten: en svag, söt doft av dåtid.” Redan i Herredjurets inledande meningar visar Mattias Hagberg att det är just våra sinnen som kommer att bejakas. I sin tredje bok tar han med läsaren på en suggestiv och hårresande djupdykning i människans historia som art och sinnligt väsen.

Intrigen kretsar kring konservatorn och naturfilmaren David Sjölander och det arv som han lämnat efter sig. Berättarrösten tillhör en ung man som har beslutat sig för att forska i hans liv och reda ut alla frågetecken bakom den fasad han tycker sig se i alla intervjuer och reportage om och med David Sjölander.
I centrum står elefanthanen, den ståtliga uppenbarelse som till slut blev hans död 1954. Svårt sjuk, in i det sista, hade han bara ett mål – att konservera elefanten, däggdjurens herredjur.

Hagberg låter mig följa sanningssökandet och det tar inte lång tid innan jag förstår att David Sjölanders sanning bara är en liten del av Hagbergs ärende. Mellan informativa stycken i form av historik och tidningsurklipp behandlar berättaren existentialismen; förhållandet mellan människa och djur; hur kunskap håller naturen, och på så vis vårt arv, på avstånd; Charles Darwins lära samt sitt eget kognitiva sökande efter mening.

Avståndet mellan den unge mannen och David Sjölander krymper och kolliderar i ett surrealistiskt möte mellan verklighet och fantasi.

För det är just kontrasterna som är avgörande här. Hur kan Sjölander, som uttalat är en sådan naturälskare, kallblodigt skjuta djuren han så högt aktar?
Temat liv och död följer med genom hela berättelsen och tvingar sökandet framåt. Tillsammans med Carl von Linnés instrumentella syn på djur och natur förvandlas temat till någonting aktuellt och igenkännbart.

Mitt i allt detta kliver Hagberg som författarröst ur texten och upplyser läsaren om statistik och praxis kring dagens köttindustri. Motiven blir spretiga och ursprungstanken, sökandet efter sanning, slår en aning slint. Det finns en risk att jag som läsare blir förvirrad när den tidigare mer filosofiska tonen övergår i siffror. Om det beror på Mattias Hagberg som journalist går inte att svara på, men vad jag ser är en mycket duktig skribent som bättre måste integrera det skönlitterära berättandet med fakta.

Herredjuret är människan. Människan är ett djur. När jag lägger ifrån mig boken tänker jag noga och länge på vad jag läst. Bokens kompakta format till trots tar det tid att bearbeta det.

Och trots att poängen, motiven, kan vara svåra att formulera i ord så vet jag att de finns där, längst in i buken på David Sjölanders herredjur.