Så vad är egentligen motsatsen till en alarmist? Jag googlar och hittar förslag som skeptiker och förnekare. Men det som utmärker en alarmist är inte bara att hon är övertygad, till skillnad från en skeptiker eller en förnekare, utan att hon överdriver betydelsen av en företeelse. Motsatsen måste vara att underdriva. När alarmisten slår larm, tystar hennes motsats ned. Som en censor, alltså en sådan som utövar censur.

Men klimatcensor låter väl långsökt. Så jag sätter den allmänna intelligensen i arbete genom att lägga ut en fråga på Facebook. Den behöver bara elva minuter för att lägga ett mycket bättre förslag: Struts. En struts – föreställer vi oss åtminstone – undviker sanningen genom att titta bort. Klimatstruts låter klatschigt och tydligt! Googlar igen. Tyvärr har begreppet redan tagits i besittning som synonym till klimatskeptiker.

På Facebook ramlar fler förslag in: filbunke, hysch-hyschare, realist, anti-alarmist (med tillägget: ”en som jämför allt möjligt med häxprocesserna”) eller det rättframma: en idiot. Andra förslag: konservativ, blundare, sordinist. Under tiden diskuterar jag saken med min fru. Hon föreslår: en som ”lallar bingo”. Det kommer från någon gammal reklamfilm och betyder ”låtsas som det regnar”. Och jo, det är ju raka motsatsen till att slå larm.

Vi enas om att en som lallar bingo är flegmatisk. Enligt den gamla greken Empedokles fanns ju fyra temperament namngivna efter kroppsvätskor. Flegma betyder slem och karaktäriserar den känslomässiga tröghet som utmärker flegmatikern. Inte så dåligt. Googlar klimatflegmatiker. Noll träffar.

Nu tog denna utvikning nästan hela krönikan, men ordet saknades mig. Vad jag egentligen skulle skriva om var tendenser inom den fackliga rörelsen, som ju hittills har visat närmast aktivt ointresse för klimatfrågan. Till och med 2007, när nästan alla talade om klimatet, gjorde tidningen Arbetaren som jag då basade över en intervju med en LO-företrädare. Vad var deras syn på klimatfrågan?

– Det här kommer att blåsa över snart tror jag. Kanske inte helt och hållet men det kommer att mattas betydligt, sade ombudsmannen till reportern.

Och på den vägen är det.

Men kanske såddes ett litet frö genom en intressant forskarkonferens om fackföreningsrörelsen och klimatfrågan som Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek anordnade för ett par veckor sedan. I anslutning hölls även en öppen debatt på ABF-huset. Medan vissa fackliga deltagare höll sig inom den flegmatiska traditionen lyckades faktisk en, Livs förbundsordförande Hans-Olof Nilsson, spränga ramarna. Han berättade med äkta engagemang om livsmedelsjättarnas exploatering av människor och natur och att miljön naturligtvis borde vara en facklig fråga.

Han sade det självklara, som jag dock aldrig tidigare har hört någon facklig dignitär säga, att facken inte i första hand ska lobba på ministermöten utan förhandla om globala fackliga avtal genom yrkesinternationalerna under hot om strejk. ”För ska vi klara av det här måste arbetsgivarna förstå att det är arbetsfreden det handlar om”.

Hans-Olof Nilsson framstod som rena rama klimatkolerikern. Det bådar gott för facket.