Analys: Flyktingamnesti

Lördagen den 7 maj 2005 samlades tusentals personer för demonstrationer i bland annat Stockholm, Uppsala och Sundsvall med plakat med texter som ”Barbro Holmberg kan allvarligt skada en flykting” och ”Deportera migrationsministern”. I Göteborg samlades 3 000 personer. Det handlar om kampanjen Flyktingamnesti 2005. En kampanj med krav på en generell flyktingamnesti, vilken samlade allt från Antifascistisk aktion till Liberala ungdomsförbundet och Svenska Kyrkan.

Bakgrunden var att en ny asylprocess skulle införas i Sverige efter att Utlänningsnämnden skulle läggas ner. Till Utlänningsnämnden kunde man överklaga beslut från Migrationsverket, men Utlänningsnämndes beslut gick inte att överklaga. Eftersom den kritiserade myndigheten skulle läggas ner ville amnestirörelsen att de flyktingar som fått avslag från nämnden skulle få amnesti.Några dagar efter demonstrationen lade KD, C, FP, V och MP en gemensam motion i riksdagen om att asylsökande och gömda skulle få stanna. Partierna hade inspirerats av Påskuppropet, där Sveriges kristna råd samlade in 157 000 namnunderskrifter.

För att motionen skulle gå igenom krävdes det att 25 socialdemokrater eller moderater bytte sida. Så blev det inte. Den 14 september 2005 röstade riksdagen nej till en allmän amnesti. Miljöpartiet krävde då istället en amnesti för gömda flyktingbarn och för barnfamiljer.

En tillfällig lag infördes i linje med Miljöpartiets förslag den 1 november 2005, vilken gällde fram till den 31 mars 2006 då migrationsdomstolarna tog över efter Utlänningsnämnden. Den tillfälliga amnestilagen skulle ge en möjlighet till ny prövning för barnfamiljer med lång vistelsetid i Sverige och för personer som på grund av verkställighetshinder inte kunnat avvisas. Vissa såg den tillfälliga lagen som en seger för flyktingrörelsen, andra kritiserade den för att vara orättvis, bland annat eftersom barn under fyra år inte bedömdes ha tillräcklig anknytning till Sverige.

Nu, sex år senare, vet vi att även migrationsdomstolarna skulle komma att kritiseras för bristande rättssäkerhet. I november 2009 lät Sveriges Radios Eko-redaktion fem asylrättsexperter granska nio domar från Migrationsdomstolen i Stockholm. Trots att alla domarna rörde irakier med liknande asylskäl fick två uppehållstillstånd och resten avslag.

Just avvisningar till Irak har också gjort att medias strålkastare riktats mot asylrättsrörelsen de senaste veckorna. Utanför förvaren har aktivister varit dag och natt för att förhindra avvisningar till Irak och den 19 januari slöt 600 personer upp i en demonstration i Göteborg mot avvisningarna. I samma veva avslöjade Wikileaks att Bildt och Bildström ville stoppa irakier från att emigrera till Sverige, medan Socialdemokraterna gick ut och kritiserade avvisningarna, med hänvisning till att alla länder i Europa, utom Sverige, Danmark, Norge och England har stoppat avvisningarna till Irak.

Intressant är att samma parti som röstade emot den allmänna amnestin 2005 tar nu på sig rollen som asylrättens försvarare, men det innebär också en möjlighet för asylrättsrörelsen att bli lika bred som 2005. Hur rörelsen 2011 kommer att utvecklas och vilka mål som rörelsen kommer att uppnå den närmaste tiden får framtiden utvisa.