FRIA möter Carina Liljesand i Folkpartiets lokaler vid Gustav Adolfs torg. En ny miljö för politikern som varit med i Kristdemokraterna sedan 1998. Då, för tretton år sedan, var KD det självklara valet. Värdegrundsfrågorna och viljan att som fyrabarnsförälder kunna påverka och göra det lättare för småbarnsföräldrar lockade. Året efter började hon som fritidspolitiker, och efter tre år som stadssekreterare för Kristdemokraternas kommunalråd i Göteborg gjorde hon vad hon själv kallar en snabbkarriär inom partiet för att år 2003 bli kommunalråd.

Men henns starka engagemang i hbtq-frågor gjorde partiets diskussioner om könsneutrala äktenskap svåra.

– Jag hade inte samma syn på kärleksbudskapet, jag tycker att det ska gälla alla. Om alla människor är lika värda kan man inte stöta undan vissa personer för att man anser att de inte är tillräckliga som människor. Men sedan slutade det ganska bra med Kristdemokraternas motion i riksdagen om civilrättsliga äktenskap och om att var och en ändå ska få viga sig i sin församling. Jag hade en tagg i hjärtat efter allt folk hade sagt, men var ändå nöjd med motionen. Så jag lade det bakom mig.

Men i maj 2010 blev frågan återigen aktuell. Förberedelserna inför Hbt-festivalen var igång och hon mejlade ut en fråga till några av partiets lokala toppnamn om de ville gå med i regnbågspromenaden.

– Det var ett spontanmejl där det stod "hej vill du gå i paraden med mig", men personer på rikslistan gjorde det till en affär om att jag hade uppmanat alla att gå och det blev hårda skriverier. Det fanns kristdemokrater som ville förbjuda mig att gå. Men jag gick ändå.

Det ledde till en diskussion inom partiet i Göteborg.

– Jag upplevde mig ganska kränkt faktiskt, som mamma framförallt. Jag upptäckte tidigt att min son är homosexuell och vi har därför kunnat stötta honom. På Hbt-festivalens invigning pratade jag också om oron för att ens barn ska bli inlåst i garderoben eller bli nedslagen, att veta att hon eller han är i en utsatt position och att vara där som förälder om något händer. Det är inte klokt att det fortfarande finns familjer som inte ger stöd i tid.

Med erfarenhet som förälder, arbetskamrat och arbetsgivare till hbtq-personer erbjöd sig Carina Liljesand att komma och hålla i en informationskväll för KD i Göteborg. Besvikelsen blev stor inför det bristande intresset hon mötte.Carina Liljesand att påpekar inte alla kristdemokrater är hbt-kritiska, men menar att de rösterna har blivit starkare i takt med att partiet har krympt.

– Nu när Kristdemokraterna är så små jämfört med när jag började syns den gruppen mycket tydligare. Givetvis finns det kristdemokrater som arbetar för hbt-personers rättigheter och jag hoppas att de kommer att lyckas få fram sitt budskap.

Funderingarna på att lämna partiet började bli allvar för Carina Liljesand mitt under höstens pågående valrörelse, när hon fortfarande stod som förstanamn på kommunlistan.

– Jag var säkert dålig i valrörelsen, jag försökte göra mitt bästa, men det blev inte bra för att jag inte mådde bra. På något sätt blev jag en betraktare av mig själv och tänkte: vad gör jag?

Efter valet, den 5 oktober, offentliggjorde hon att hon lämnade partiet.

Hur fick du mod att lämna både ditt jobb och en maktposition?

– Det var inte så svårt, jag är inte skriven i någon församling och umgås inte med kristdemokrater privat, utan jag har fortfarande mitt vanliga liv. Det hade nog varit svårare om jag hade varit med en längre period och om hela mitt liv kretsade kring politiker. Jag har förstått att det är ovanligt att man lämnar en maktposition alldeles frivilligt, eftersom jag har blivit så uppmärksammad på grund av det. Politiker från alla partier har hört av sig och sagt att jag är stark som har vågat.

Carina Liljesand hoppas att också andra politiker vågar följa sin inre röst.

– Man får välja mellan att tappa sig själv eller att tappa fotfästet. Jag valde att tappa fotfästet och jag hoppas att det inte är så många som har tappat sig själva. Jag tror att fler i dag än tidigare är öppna för att våga ändra sig.

Har du ångrat ditt beslut att lämna Kristdemokraterna någon gång?

– Nej, det har hänt så mycket sedan dess. Jag har fått så många brev och mejl från unga homosexuella som har berättat sina historier om hur de tillhört någon församling, men blivit uteslutna i tidig ålder. Jag är rätt så förbaskad på några församlingar kan jag säga. Man ska inte blanda ihop politik och religion, men det är svårt att låta bli när det finns kristdemokrater i de församlingarna. Sådant gör att jag känner att det är skönt att jag gick. Jag har inte ångrat mig en minut. Första natten jag sov ordentligt på länge var natten efter att pressmeddelandet gått ut om att jag inte ställde upp för omval.

Ett tag funderade Carina Liljesand på att lämna politiken, men de positiva breven och mejlen fick henne att fundera på att gå med i något annat parti. Som före detta vice ordförande i sociala resursnämnden låg de sociala frågorna henne varmast om hjärtat.

– Jag plockade undan fråga för fråga hos de olika partierna och sedan låg Folkpartiet och Socialdemokraterna kvar. Den sociala politiken är ganska lika hos de två partierna, och i sociala resursnämnden har de haft en snarlik syn när det gäller sättet att stödja personer som blivit utsatta och respekten för att det kan vara du eller jag som drabbas. Vem som helst kan bli hemlös, till exempel. Men liberalismen säger tydligare att varje människa ska få bestämma över sitt eget liv, det ska inte politiker göra. Därför valde jag Folkpartiet. Men det är nog både min svaghet och styrka, att jag ser fördelar hos de olika partierna.

Liljesand kommer att föra över sin ersättarplats i kommunfullmäktige till Folkpartiet, och hon kommer därför delta i politiken på det sättet, men någon ny kommunalrådspost satsar hon inte på. Istället är det de nya styrelseposterna i Stadsmissionen och för Hbtq-festivalen som kommer ta hennes tid.

– Jag blev både glad och rörd över att de såg mig som en bra representant. Jag tror att jag har sett homosexualitet som något så naturligt att jag inte har förstått hur allvarlig situationen fortfarande är för homosexuella i Göteborg. Det är samma sak med jämställdhet, man tror att det är så naturligt att vi inte längre behöver prata om patriarkala strukturer, men sedan upptäcker man att det går i vågor och att man ständigt måste jobba med hur människor beter sig mot varandra.