”Två personer uppger för rätten att pojken berättat för dem att han blivit utsatt för övergrepp och de säger sig båda vara övertygade om att han talat sanning. Men, skriver rätten, av vittnesmålen framgår att pojkens uttalanden varit ”kortfattade och oprecisa”. Hur förhåller sig juridiken till verkligheten om man förväntar sig att en pojke ska berätta detaljrikt om upplevelser av sexuella övergrepp av en förälder?”, skriver Madeleiene Leijonhufvud.

Dessutom riktar hon hård kritik mot justitiekansler Göran Lambertz, som i domen bland annat skriver: ”Särskilt noggrant bör domstolen beakta sådana omständigheter som kan tala för att målsägandens uppgifter är mindre tillförlitliga, exempelvis att det finns personliga motsättningar mellan målsäganden och den tilltalade, att målsäganden har behov av en förklaring i förhållande till sin familj eller att målsäganden annars kan ha skäl att rikta sanningslösa beskyllningar mot den tilltalade. Också den frestelse som kan finnas för vissa målsägande att få skadestånd bör beaktas.”

Det är synnerligen anmärkningsvärt att en domare i högsta instans röjer den inställningen just i ett mål om sexuellt övergrepp mot ett barn, menar Madeleine Leijonhufvud.