Ganska exakt ett år tidigare, efter att klimattoppmötet i Köpenhamn precis hade avslutats, föreslog Tcktcktck ett helt annat ledord, nämligen Climate Shame. I stället för ett avtal som visar vägen ur fossilsamhället blev det bara drygt två A4-sidor med icke-bindande löften om ett tvågradersmål och en underfinansierad klimatfond. Överenskommelsen betraktades som ett fiasko och antogs inte ens av mötet eftersom ett tiotal länder vägrade skriva under.

Så hur mycket bättre var nu comebacken i Cancún? Det viktigaste besluten var att införliva de vaga skrivningarna i Köpenhamnsöverenskommelsen i de formella FN-besluten. Tvågradersmålet blev nu officiellt antaget, men de konkreta åtaganden som har gjorts av enskilda länder kommer att leda till 3,2 graders temperaturökning, enligt Climate action tracker. En klimatfond inrättades, men inga bindande beslut om finansiering och summor togs. Alla svåra frågor – om Kyotoprotokollets framtid, skogsavverkning, teknologiöverföring – sköts upp till nästa års möte i sydafrikanska Durban.

Med andra ord är skillnaden mellan klimatskammen och klimatcomebacken hårfin. Miljörörelsens ordval avslöjar därför först och främst hur extremt låga förväntningarna är på klimatförhandlingarna post-Köpenhamn. Varje liten framgång, om så ett myrsteg i rätt riktning, väcker glada tillrop och förhoppningar – trots att processen behöver gå framåt med elefantkliv för att världen ska ha en chans att undvika klimatkatastrof.

Taktiken att ingjuta förhoppning och optimism delas dock inte av klimatrörelsens mer socialt radikala falang, klimaträttviserörelsen med stark förankring främst i det globala Syd. Koalitionen Climate justice now! levererade hård kritik och backade upp Bolivia – Latinamerikas fattigaste och mest klimatutsatta land – som var ensamt om att rösta nej till Cancún-kompromissen men kördes över av mötesordföranden, Mexikos utrikesminister Patricia Espinosa.

Bolivias FN-ambassadör Pablo Solon skriver i The Guardian att de inte betraktar Cancún som ett steg i rätt riktning utan ett stort steg bakåt. Anledningarna är dels de otillräckliga och ickebindande utsläppsminskningarna, dels att texten är full av kryphål och marknadsmekanismer ”som minskar industriländernas skyldighet att agera”. Bolivia stod som värd för ett klimaträttvisemöte i Cochabamba i april 2010 med omkring 35 000 deltagare och fortsatt stöd från de sociala rörelserna var nog oförenligt med stöd till Cancún-överenskommelsen.

Oavsett om Cancún var ett myrsteg i rätt riktning eller ett stort steg tillbaka är det uppenbart att de viktigaste frågorna sköts upp till nästa års möte i Durban, som därmed blir lika betydelsefullt som vi trodde att Köpenhamn skulle bli. Samtidigt vet vi nu hur extremt svårt det är att ena förhandlarna kring vettiga åtgärder. Det lär krävas att hela världen mobiliseras, och i det spelar valet av taktik – positiv förstärkning som hos Tcktcktck eller benhård opposition som hos Climate justice now – stor roll. Som Bolivias Pablo Soron skriver: ”Falska segrar kommer inte att rädda planeten”. Kanske är det dags att sluta med det diplomatiska finliret och säga som det är.