Den israeliska isoleringen och avspärrningen av Gaza fortsätter. Det konstaterar 25 internationella organisationer – inklusive Amnesty international, Svenska kyrkan, Rädda barnen och Oxfam – i en gemensam rapport som just publicerats. Trots att Israel i somras, under trycket av den internationella opinionen, utlovade ”lättnader” i blockaden, har väldigt litet hänt på marken. Sant är att inflödet av dagligvaror och mat ökat något, så att det i dagsläget inte råder svält i Gaza. Men på nästan alla andra områden är läget oförändrat, eller till och med sämre än förut.

Således tillåts i stort sett ingen import av råvaror, för att få igång industrierna, och inom byggsektorn får FN i nuläget bara in omkring 7 procent av det som behövs för att återuppbygga allt det som Israel förstört i sina anfall mot Gaza. Tillgången på elektricitet och gas är omkring hälften av behovet, elavbrott är regel, och nästan ingen bensin eller diesel kommer in.

Omkring 35 procent av Gazas odlingsbara mark, och 85 procent av fiskevattnen, har förklarats avspärrade, något som direkt drabbar omkring 178 000 människor, och hittills har sex civila (varav två barn) dödats och 57 (varav tio barn) skadats när de vistats i dessa så kallade buffertzoner. Exporten från Gaza är, utöver små mängder jordgubbar, helt stoppad. Arbetslösheten är närmare 40 procent, och 80 procent av befolkningen i Gaza är beroende av internationell hjälp.

Palestiniernas möjlighet att resa ut och in i Gaza är, utöver för en liten grupp affärsmän, i stort sett obefintlig. Antalet resor över gränsen till Israel är ungefär 1 procent av nivån före blockaden. Inte ens allvarliga medicinska skäl räcker alltid. Ett exempel är 2-åriga Nasma Abu Lasheen, svårt sjuk i leukemi, som nekades inresa till Israel för specialistbehandling så länge att hon hann avlida i sin sjukdom. Sedan förra året har 33 patienter avlidit på samma sätt innan de hunnit få vård. I en del fall har svårt sjuka istället försökt ta sig ut över gränsen mot Egypten där det ibland varit lättare – en betydligt längre och mer komplicerad resa.

Inte heller inresa i de palestinska områdena på Västbanken tillåts, och många studenter har tvingats tacka nej till platser på skolor och universitet. Ett exempel är 29-åriga Fatma Sharif, utbildad advokat, som tvingades avsäga sig en masterutbildning i demokrati och mänskliga rättigheter när de israeliska myndigheterna vägrade henne resedokument. Också FN-personal hindras att resa fritt, och antalet beviljade tillstånd har minskat. Den israeliska politiken är i dessa fall, enligt rapporten, ”godtycklig, oförutsägbar och tidsödande”.

FN:s säkerhetsråds resolution 1860 understryker ”behovet av att försäkra hållbart och regelbundet flöde av varor och människor genom Gazaövergångarna”, något som alltså inte sker. Blockaden av Gaza är en kollektiv bestraffning, olaglig enligt internationell lag, och organisationerna bakom rapporten uppmanar det internationella samfundet att ”ta ett nytt samlat diplomatiskt initiativ för ett omedelbart, villkorslöst och komplett avbrytande av blockaden”.

Frågan är: kommer Sveriges regering, EU och FN:s säkerhetsråd nu att lyssna på de humanitära organisationerna, och äntligen agera, eller kommer det att bli en uppgift för nya Ship to Gaza-aktioner att, obeväpnade och oskyddade, ensamma ta sig an den israeliska våldspolitiken, trotsa blockaden och återupprätta människovärdet för de inspärrade i Gaza?