Den israeliska armén begick svåra brott mot en rad konventioner när man den 31 maj bordade fredsflottan Ship to Gaza på internationellt vatten i Medelhavet. Det konstaterar en FN-kommission efter en noggrann kartläggning av händelseförloppet och intervjuer med över 100 vittnen. Nio personer dödades vid attacken och över 30 skadades. Mer än 700 passagerare kidnappades, utsattes för fysisk och psykisk misshandel och fick sina ägodelar beslagtagna av maskerade och tungt beväpnade soldater. Israel har inte samarbetat med FN-kommissionen och de kallar slutsatserna av utredningen ”politiserade och extremistiska”.

Den 56 sidor långa rapporten konstaterar inledningsvis att det vid tidpunkten för händelsen förelåg en humanitär kris i Gaza till följd av den israeliska blockaden av området. En blockad är, enligt San Remo-manualen om internationell lag applicerad på konflikter till sjöss (SRM), särskilt illegal och oacceptabel om den ”har som enda syfte att svälta ut civilbefolkningen eller neka den andra saker nödvändiga för dess överlevnad” eller om ”skadan för civilbefolkningen är, eller kan förväntas bli, större än de rent militära fördelarna” av blockaden – något som bland annat FN:s rapportör för området, Richard Falk, och Röda korset konstaterat är fallet i Gaza.

Syftet att bryta blockaden var således legalt och utgjorde inget hot mot Israel av den typ som formuleras i FN-stadgans Artikel 51 om rätt till självförsvar. Tvärtom är blockaden en form av kollektiv bestraffning i strid med Artikel 33 i fjärde Genèvekonventionen och de regler som Israel, som ockupationsmakt, är förpliktigat att följa. Enligt bland annat den Internationella domstolen i Haag (ICJ) är den israeliska politiken ett brott mot Artikel 4 i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter om rätten till liv och frihet – och konventionen mot tortyr och annan grym eller förnedrande behandling eller bestraffning säger i Artikel 2 att ”inga som helst särskilda omständigheter, vare sig krigstillstånd eller krigshot, inre politisk instabilitet eller annan allmän nödsituation, får anföras för att rättfärdiga tortyr”.

FN-kommissionen betecknar det våld som användes vid bordningen av fredsflottan som ”onödigt, oproportionerligt, överdrivet och missriktat”. Speciellt gäller detta attacken på det turkiska fartyget Mavi Marmara, där nio personer dödades:

Furkan Dogan, 19 år, med dubbelt turkiskt och amerikanskt medborgarskap, befann sig mitt på översta däck och filmade med en videokamera, när han träffades av kulor. Han låg sedan vid medvetande eller halvt medvetslös på däck ett tag innan han dog. Furkan träffades av fem kulor genom ansikte, skalle, rygg, bröstkorg och vänster ben och fot – alla utom en avfyrade bakifrån.

Ibrahim Bilgen, 60 år, politiker från Siirt, Turkiet, var en av de första som sköts. Han fick en kula i bröstet, avlossad uppifrån och på visst avstånd och sannolikt från en av de israeliska helikoptrarna, och ytterligare två kulor genom höger skinka och rygg, bakifrån och framåt. Ingen av skadorna var omedelbart dödande. Han sköts sedan på mycket nära håll med någon form av ”mjuk” ammunition med sådan kraft att de exploderande fragmenten trängde långt in i hjärnan.

Fahri Yildiz, 42 år, fyrabarnsfar från Adiyaman, träffades av fem kulor – en genom hjärtat och lungorna, en i vänster ben och tre i höger ben – och dog ganska snabbt.

Ali Heyder Bengi, 38 år, från Diyarbakir fick först en kula i buken, som skadade levern och orsakade en blödning som efter hand kunnat bli allvarlig. Därefter sköts han, enligt åtskilliga vittnen, av israeliska soldater med ytterligare fem kulor genom bröst, armar, höger lår och vänster hand, när han låg på däck efter den första skadan.

Cevdet Kiliclar, 38 år, fotograf från Istanbul, blev skjuten när han, från nedre däck, försökte filma vad som pågick på övre däck. Han fick ett enda skott i pannan mellan ögonen, rakt genom hela hjärnan, och dog omedelbart.

Cengiz Akyuz, 41 år, från Hatay och Cengiz Songur, 46 år, från Izmir sköts uppifrån när de försökte gömma sig innanför en dörr till trappan. Akyuz fick en kula i huvudregionen och dog direkt. Obduktionen visade fyra skador: i nacke, ansikte, bröst och lår. Songur fick en kula genom övre bröstkorgen, nedom nacken, avlossad brant uppifrån, som skadade hjärtat och stora kroppspulsådern. Försök av läkare inne i skeppet att rädda hans liv misslyckades.

Cetin Topcuoglu, 54 år, från Adana höll på att hjälpa skadade passagerare när han träffades av tre skott och avled i sin hustrus armar. En kula gick rakt ned från bakhuvudet, ut genom nacken och in i bröstkorgen, en annan genom vänster skinka in i bäckenet och en tredje via höger ljumske ut genom ryggen. Mycket talar för att han träffades av kulorna när han stod framåtlutad.

Necdet Yildirim, 31 år, från Istanbul blev skjuten uppifrån genom bröstkorgen två gånger – en gång framifrån och en bakifrån. Han träffades även av plastkulor.

Ugur Suleyman Söylemez, 46 år, från Ankara befinner sig sedan händelsen i koma på ett sjukhus, träffad av åtminstone en kula i huvudet.

Artikel 6, paragraf 1, i den Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter stadgar att ”varje människa har en inneboende rätt till livet. Denna rätt skall skyddas genom lag. Ingen skall godtyckligt berövas sitt liv”.

Enligt uppförandekoden för beväpnad personal (Code of conduct for law enforcement officials) får våld bara användas när det är ”strikt nödvändigt och i den omfattning som behövs för utförande av plikt” (Artikel 3). Vapen får inte användas annat än ”i självförsvar eller försvar för andra mot överhängande hot om död eller allvarlig skada (Princip 9). Dödligt våld får bara användas när det är ”strikt oundvikligt för att skydda liv”.

Den israeliska aktionen uppfyller inte på något sätt gällande villkor för användande av skjutvapen. Tvärtom, konstaterar rapporten, var omständigheterna kring åtminstone sex av dödsfallen på Mavi Marmara förenliga med ”utomrättslig, godtycklig och summarisk avrättning”.

Det är också uppenbart att skadade passagerare utsattes för både fysiskt och psykiskt våld och vägrades medicinsk vård. Personer med kroniska sjukdomar undanhölls sina viktiga mediciner. Många passagerare bakbands med handklovar av plast som orsakade smärta och, i en del fall, neurologiska skador. Människor tvingades stå i knäböjande ställning i timtal, och vägrades tillträde till toaletter.

Kommissionen uppmanar Israel att återlämna de personliga tillhörigheter som olagligt stulits från passagerarna i konvojen. Man uppmanar den israeliska regeringen att ändra sin attityd, hjälpa till att identifiera de maskerade soldater som utfört brotten så att de kan straffas, att kompensera offren för aktionen och bidra till att mildra de verkningar som agerandet medfört för Israels position i världen.

Härvidlag torde väl dock även den mest optimistiske hysa vissa tvivel.