Kommentar: Lånebubblan

Efter Riksbankens varning om hushållens växande skuldsättning förra veckan snurrade frågan om den eventuella svenska bostadsbubblan några varv i medierna. Bekymrade ekonomer förklarade att belåningen visserligen närmar sig ohållbara nivåer, men att man aldrig vet om det finns en bubbla förrän den spruckit. Bara att vänta alltså?

Kanske inte. På tio år har skuldberget växt med 1500 miljarder till nästan 2400 miljarder – 3 miljarder i veckan. Hushållens skulder uppgår nu till 165 procent av den disponibla inkomsten. Motsvarande siffra i Storbritannien några månader innan finanskrisen bröt ut var 173 procent. Det beskrevs då som högre än i någon stor industrination – någonsin.

Den utbredda föreställningen att bostadspriserna ”alltid” kommer att stiga i värde på grund av växande bostadsbrist och inflyttning till storstäderna är i sig ett utslag av bubbelmentalitet. Att ”bostadsbristen” (i själva verket en brist på billiga hyreslägenheter, inte på bostäder i allmänhet) ligger bakom prisökningarna är en feltolkning av lagen om tillgång och efterfrågan. ”Efterfrågan” handlar inte om behov utan om betalningsvilja – i det här fallet bankernas vilja att låna ut pengar. Och statens bostadskreditnämn, BKN, har länge varnat för att prisökningarna drivs av låga räntor och avregleringar av kreditmarknaden. Riksbankens ”nollräntepolitik” efter finanskrisen förklarar varför uppgången fortsatt trots lågkonjunkturen.

Skenande priser är i sig negativt. Tillsammans med bristen på hyresrätter stänger de ute ungdomar från bostadsmarknaden. Dessutom driver boomen upp kostnaderna för nyproduktion och därmed hyrorna. Mest allvarligt är dock att den oundvikliga anpassningen till ”normala” priser efter en bubbla alltid skadar hela ekonomin. Enligt BKN kan en framtida justering av bostadspriserna i Sverige kosta mellan 10 och 20 procent av ett års BNP i förlorad produktion. Ju större bubblan blir, desto djupare krasch när den spricker.

Bostadsminister Stefan Attefall menar nu att Sverige skiljer sig från andra länder genom en ”vaksamhet i banksystemet” efter 90-talskrisen. Men vilken planet befann sig ministern på när de svenska bankerna blåste upp Baltikums bubbelekonomier före finanskrisen?

Om bankerna dragit någon lärdom är det väl snarare att det är både riskfritt och lönsamt att vara ovaksam. Efter kraschen i Baltikum klev staten in med miljarder och åter miljarder i lånegarantier och stöd. Lettland tvingades till nedskärningar för att skydda valutakursen och de svenska bankerna. I dag rapporterar samma banker stora vinster – bland annat tack vare den exploderande utlåningen i Sverige det senaste året.

Att regeringen inte vill tala om en bubbla är naturligt: det skulle skada bilden av den svenska ekonomin som ”bäst i klassen” i Europa. Men bostadsboomen kan ligga bakom mycket av de senaste tio årens ”framsteg”. Av den årliga privata konsumtionsökningen på 1,7 procent i snitt beror 0,7 procent på den ökade bostadsförmögenheten, enligt BKN:s beräkningar. Lånefesten har alltså inte bara finansierat bostadsköp utan ökad konsumtion – för de som har förmånen att kunna låna till drömlägenheten, sommarstugan eller ”investeringsobjektet”.

Det är ironiskt. Den svenska statsskulden är i dag en av de minsta i världen. Men den offentliga sparniten har pressat ned räntorna och sporrat hushållens lavinartade skuldsättning. Kanske har fler än grekerna ”levt över sina tillgångar”, trots allt?