Många menar att det finns en inbyggd motsättning i att hjälpa utsätta människor. Inga hemlösa – inget behov av kostsamt hjälparbete. Rolf Nilsson visar ingen barmhärtighet mot organisationer som Stadsmissionen, som han menar livnär sig på människors tragiska livsöden.

Johan Sammelin har en mer försiktig framtoning – både vad gäller Nilssons åsikter, den socialpolitik som förs och hur man ska minska antalet personer som lever sina liv utan riktigt fast mark under fötterna, eller tak över huvudet.

– Rolf Nilsson behövs. Det finns substans i det han säger, men jag vill inte kalla det för en industri. Men man måste göra det här med stor självkritik, hela tiden omvärdera sig själv, för det kostar ju fruktansvärt mycket pengar, påpekar Johan Sammelin som säger sig nära förhoppningen att han själv slutat jobba på sin avdelning för akutboende om 20 år och att gästerna då rår om huset som vi sitter i.

Stadsmissionen har ett avtal med Stockholms stad, som innebär att man får omkring 500 kronor per dygn i verksamhetsbidrag för varje person.

– Här finns det en öppning för affärsmän. Man kan slänga upp en barack i skogen med en övervakningskamera. Men då arbetar man varken långsiktigt eller progressivt. Vi är en idéburen organisation med en värdegrund och det gillar jag.

Efter en stund släpper försiktigheten något hos Johan Sammelin, där vi sitter på ett kontor med guldfärgad fondvägg och en lidande Jesus upphängd på korset. Många av de personer Johan möter har en bakgrund som gör det svårt att kunna hantera ett självständigt liv, i en egen lägenhet. Han jämför det med att det inte alltid är möjligt att sätta någon i flygplanens cockpit.

– Det finns ingen mirakelkur, det är ett komplext problem och här gör Rolf (Nilsson) ett litet felslut. Sanningen ligger någonstans mittemellan. För många handlar det om mer än bristen att ha någonstans att bo.

Många som söker sig till Stadsmissionen bär på en mörk historia som spänner över missbruk, kroppsliga besvär eller att ha blivit utsatta för övergrepp och misshandel.

– Det är en oerhört utsatt grupp och hemlösa är ingen homogen grupp. Det finns de som är offer för ohyggliga saker. Och sedan finns det de som inte tagit erbjudanden som de fått, berättar han.

Johan Sammelin blir återigen mer försiktig när vi kommer in på hur man ska få bukt på hemlösheten, som ökat med omkring 40 procent sedan 1999.

Han har ingenting emot importerade modeller från USA och påpekar att Bostad först (se faktarutan) kommer därifrån. Och när vi pratar socialpolitik är han diplomatisk. På den klassiska frågan om det är den enskilde individens eller samhällets ansvar svarar han både och. Men vi, menar han, behöver rannsaka vår människosyn.

– Det är svårt att säga någonting utan att peka – men testa att jobba som volontär ett tag, möt människor. När jag flyttade hit hade jag en bild av hemlösa från amerikanska filmer, och att de skulle kasta sina sprutor efter mig. Nu har jag en annan, humanistisk övertygelse. Jag är inte rädd.