Särskilt symtomatiskt och elakt var det knappast att påpeka att det finns andra maktvariabler i samhället än klass. Med ett arbetarklassursprung och en låg och osäker lön kände jag heller inte igen mig i beskrivningen av min feta lön. Men att det förutsätts att jag, som frilansande journalist och småföretagare, innehar en sådan och kommer från bra ekonomiska förhållanden är däremot symtomatiskt.

Jag är F-skattare. Det var egentligen inte så mycket ett frivilligt beslut av lust efter småföretagandet, som det är ett måste om man ville leva som skribent och föreläsare. Jag startade en enskild firma. I lön tar jag i snitt ut 10 000 kronor varje månad. Det är ungefär vad jag fick ut i lön när jag jobbade heltid som hotellstäderska.

Till skillnad från när jag jobbade som städerska har jag dock ingen fast lön. Istället är varje månad olika, beroende på hur mycket jobb som jag lyckas dra in. Jag har heller ingen semester, ingen sjukförsäkring, saknar ett starkt fackförbund som kan driva mina frågor i godtyckliga prissättningar från uppdragsgivare. Jag arbetar oavsett om jag är sjuk eller det är industrisemester och i arvoderingssamtal är jag oftast chanslös då jag är i en ensam position i en bransch som sväller över av människor som gärna tar över mina jobb till ett billigt pris.

Jag har valt det själv. Jag älskar skrivandet och föreläsandet. Men jag skulle hemskt gärna klara mig utan de sömnlösa nätterna då jag oroar mig över hur månadens ekonomi ska gå ihop, hur jag skulle göra om jag blev arbetslös eller bli så sjuk att jag inte kunde jobba på flera veckor.

Jag är småföretagare. Sönderkramad av Maud Olofsson i vartenda valtal, inbjuden till mängder av mingel och entrepenörsdagar där jag erbjuds coachning och inspiratörer. Gång på gång får jag mail och information om att vässa min unika affärsidé, trots att den enda idé jag har är att försöka leva på skrivandet, liksom många andra. I valrörelsen berättade alliansen att sådana som jag var framtiden, för företagandet måste öka i Sverige. Lägre skatter har sedan länge varit högerns framgångsrecept för att få fler lyckade företagare. Oemotsagda får de fortsätta ta patent på småföretagarfrågor, medan vi F-skattare sitter och försöker räkna ut vårt SGI eller tar en sömntablett för att slippa den ekonomiska oron över natten. Jag undrar var vänstern är.

Den bloggkommentar som jag fick var symtomatisk för en vänster som fortfarande inte förmår att skilja statusmässigt och kulturellt kapital från ekonomiskt. Det är sant att jag är gynnad i många avseenden. Men detta blandas ihop med ett ekonomiskt kapital och ett socialt skyddsnät som många småföretagare saknar.

Jag vill ha en politik som företräder mina frågor. De handlar inte om sänkta skatter eller entrepenörskramande, utan så enkla saker som en social trygghet och schyssta villkor. Var är vänsterns frågor i debatten om företagande när vi är en allt större växande grupp som står utanför socialförsäkringar och arbetsrätt?

Kanske handlar det helt enkelt om unkna gamla fördomar om företagare som utsugande glidare, som gärna fifflar med skatten. En traditionell syn på arbete som något pliktbaserat, snarare än lustdrivet. Gillar man det man gör ska man inte klaga. Jag önskar att vänstern även i denna fråga förmådde göra det som vänstern gör bäst: Gå ut och ta reda på hur verkligheten ser ut och gör sedan politik av det.